Jag är 45 år och min mamma är 70. Hur är det att leva med en åldrande mamma?
En av mina följare delade med sig av sin historia, full av smärta och förvirring, och bad om råd. Jag beslöt mig för att dela den med er, så att ni kan dela era tankar. Kanske har någon av er också upplevt att leva under samma tak med åldrande föräldrar och förstår hennes förtvivlan.
“Jag är 45 år gammal. Jag är långt ifrån pension, tvingas arbeta för att försörja mig själv och samtidigt ta hand om min 70-åriga mamma. Hon är inte hjälplös. Hon kan sköta sig själv – duscha, ta en promenad, laga mat. Men varje dag bredvid henne känner jag min sista kraft slukas bort. Detta är inget liv, utan en långsam avmattning.
När jag spenderar kvällen med mamma, vill jag bara dra mig tillbaka till mitt rum, slå på teven och stänga av allt. Men mamma ger mig ingen ro. Hon älskar att gräva i det förflutna, analysera mitt liv in i minsta detalj. ‘Om du bara hade lyssnat på mig och gift dig med Johan istället för den där spjuvern, skulle du ha haft barn, en karriär, en framtid! Och nu då? Du är värdelös för alla utom mig. Var glad att du har mig, din närmsta. Ta hand om din mamma!’ Ja, jag har inga barn. Min man lämnade mig – eller så känns det. För så fort vi började bo tillsammans med mamma under samma tak, packade han sina saker och gick efter en månad. Skilsmässan var oundviklig.
Mamma tycker det är dumt att hyra en lägenhet när vi har tre egna rum i vårt gamla hus utanför Göteborg. Så här är jag, 45 år gammal, och bor med henne i denna tre-rumsfästning. Vi delar vardagsrummet och köket, men vi har varsitt rum – min lilla ö där jag försöker gömma mig. Men även där når hennes röst mig som en skugga. Hon tillrättavisar mig ständigt, som om jag fortfarande vore ett barn och inte en vuxen kvinna:
— Kommer hem för sent!
— Köpte onödiga varor, slösade pengar igen!
— Tvättade inte mina kläder, bytte inte sängkläder!
— Matade inte katten, oansvarigt!
Trots alla dessa år har jag aldrig hört ett vänligt ord, stöd eller beröm från henne. Bara förebråelser, bara evig missnöjdhet, som om jag är hennes största misstag i livet. Åh, mamma, varför behandlar du mig så? Varför förvandlar du mitt liv till en oändlig domstol? Och jag kan inte ens gå. Min lön är ynkliga kronor, knappt tillräckligt för mat, än mindre för hyra och räkningar. Och samvetet kväver mig – tänk om något händer med henne? Tänk om jag lämnar och hon inte klarar sig själv?
Men ärligt talat, jag är på gränsen. Mamma gör mig galen. Jag vet, man ska inte säga så om sin egen mor, det är synd, det är fel. Men jag kvävs i detta hus, inom dessa väggar, under hennes blick, som bara ser en misslyckad i mig. Jag känner hur mitt liv rinner bort, hur jag löser upp mig i hennes krav och klagomål. Varje dag är en kamp för en nypa luft som blir allt mindre. Jag vill skrika, springa, men vart? Hur flyr man denna fälla när plikt och rädsla håller en i ett järngrepp? Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland tittar jag på henne och undrar: ser hon inte hur ont det gör mig? Är det verkligen utan betydelse för henne?”
Här är hennes historia – en själs rop, fullt av sorg och trötthet. Hon balanserar mellan kärlek till sin mor och önskan att rädda sig själv. Att leva med en äldre förälder är en prövning som inte bryter alla, men det har brutit henne. Hur kan hon hitta en väg ut? Hur lär man sig att andas fritt utan att förråda sin mamma och förlora sig själv? Jag ber er, dela era tankar. Kanske kan er erfarenhet eller syn på saken hjälpa henne att komma ur detta mörker. Vad skulle ni göra i hennes situation?
