Jag vill låta min son bo hos min ex-man. Barnet har blivit omöjligt att hantera, och jag orkar inte längre.
Min son är 12 år. Om någon för tio år sedan hade sagt att jag skulle överväga att låta honom flytta till sin pappa, hade jag skrattat åt dem. Men nu står jag vid avgrundens rand, kvävd av maktlöshet och känner hur livet sipprar ur mig. Jag drunknar, och ingen kastar en livboj.
Min son, Erik, har blivit en främling. Han bråkar om allt, slåss i skolan, tar med sig andras saker hem och ler fräckt när han säger att han bara ”lånade för att kolla”. Telefonen plingar ständigt – lärare, rektor, föräldrar. Varje samtal känns som ett slag i magen, varje dag som att gå genom ett minfält.
Vi skildes för länge sedan. Min mamma bor i grannområdet här i Eskilstuna, men hjälp får jag inte. Bara förebråelser och ”råd” som får mig att vilja skrika. Hon kommer på kvällarna, kritiserar i en halvtimme och lämnar bitterhet efter sig. Så allt ligger på mig. Jag skriker, gråter, tar hans veckopeng – inget funkar. Han stirrar på mig med utmanande blick, som om han vet att mina ord är tomma luft.
Igår hittade jag en dyr mobil i hans väska – uppenbarligen stulen.
”Erik, var är den härifrån?” frågade jag med darrande röst.
”Hittade den,” svarade han utan att blinka.
”Var då?”
”På en bänk.”
”Vilken jävla bänk?!” skrek jag. ”Det här är stöld!”
”Jag lånade den bara,” sa han likgiltigt.
”Du ska lämna tillbaka den till skolan imorgon!”
Han mötte min blick, trotsigt.
”Nej.”
”Vad menar du nej?!” röt jag.
”Jag går inte.”
Jag brast i gråt, men han gick bara till sitt rum som om inget hänt.
Nästa dag ringde jag hans pappa, Henrik. Rösten skakade: ”Jag klarar inte av Erik längre. Han behöver dig. Han kan bli förstörd om vi inte…”
Henrik suckade tungt. ”Jag jobbar övertid varje kväll. Har inte tid.”
”Och jag har tid?!” skrek jag. ”Din mamma gör mig bara skuldbelagd. Du måste hjälpa!”
”Men du är ju mamman…” började han.
”Och du är pappan!” avbröt jag.
Han lovade att ”tänka på saken” och la på. På kvällen kom mamma, Margareta. När jag nämnde planen exploderade hon:
”Elin, är du galen? Ge bort ditt barn? Vad kommer folk tro?!”
”Jag orkar inte ensam,” viskade jag.
”Barn ska man ta hand om, inte skicka iväg!” morrade hon.
”När har du hjälpt?!” fräste jag. ”Allt ligger på mig – ingen man, ingen vän, ingen dig!”
Hon smällde dörren. Nu sitter Erik instängd på sitt rum. Jag väntar på att Henrik ska ringa. Om han inte svarar snart… kanske måste jag hitta kraft själv. Men hur? Jag vill rädda min pojke, men jag sjunker. Ingen sträcker ut en hand. Vad ska jag göra?
