Fruktförsäljaren öppnade en låda. En liten nos kikade fram. De stora skrämda ögonen såg ut som de snart skulle rinna över.
— Den äter ingenting, den är nog borttagen från sin mamma och övergiven. Pälsen är ihopklibbad eftersom den bott i en plommonlåda.
Köparen, en kvinna, gick därifrån utan ett ord. Mannen skakade sorgset på huvudet: “Inte ens kvinnorna visar medkänsla längre.” Men efter en stund kom hon tillbaka.
“Jag kan inte få din kattunge ur huvudet,” sa hon och räckte fram en tygbit:
— Slå in “varan”.
— Ska du ta den? — Mannen blev glad och slog omsorgsfullt in kattungen och räckte över den som om det var ett barn.
— Det är rättvist, rättvist. Du kommer att bli belönad, — upprepade han.
Kvinnan log överlägset:
— Nu tror du att du hittat en välgörare. Jag vet inte ens hur min man kommer att reagera på denna “gåva”. Vi kanske båda hamnar på gatan.
Och som om hon kunde förutse det. Kattungen accepterades inte hemmet. Trots att den blev tvättad, kammad och matad såg den fortfarande bedrövlig ut.
— Vad är det här för varelse? — Maken knuffade bort katten när den försökte klättra på hans ben. Det misstänkta skrapande av klor avbröt makarna från tv:n. De nya, dyra tapeterna var i fara.
— Har du fått råttor? Varför behöver vi en katt i vår etta? — klandrade mannen sin fru.
Mannen tog kattungen i nackskinnet och såg oförstående på den hjälplösa varelsen i hans händer:
— Se till att den är borta imorgon.
Anneli var inte heller längre glad över sitt fynd. Men de tårögda ögonen tittade på henne nedifrån, de små tassarna tryckte bönande mot hennes ben och det tunna lilla lätet fick hennes hjärta att mjukna. Hon böjde sig ner och strök den.
Uppmuntrad av hennes smekningar klättrade kattungen upp i hennes famn och tryckte sin nos mot hennes varma handflata. “Ingen barmhärtighet till den som inte har barmhärtighet,” mindes Anneli sin moders ord och lugnade sig med dem.
Telefonen ringde:
— Farmor, kom över på en fika!
Anneli gled tyst ut genom dörren utan att störa sin make från programmet. Sonen bodde inte långt borta, tvärs över gatan. Lilla Johanna väntade på sin gata och vinkade glatt. Plötsligt körde en stor svart bil upp på trottoaren. Barnets kropp flög upp i luften. Anneli blev som förstenad. Hon kunde varken skrika eller röra sig.
Hela synen spelades upp i hennes ögon som i slowmotion: en kvinna plockade upp flickan. De små armarna kramade krampaktigt om kvinnans hals. Hon levde! En man kämpade för att komma ur bilen. Berusad. Sonen, i uniform, kom springande mot honom. Han försökte skakigt dra sitt vapen, men snubblade på ett rop:
— Nej!!!
Mamman stod på andra sidan vägen, men han tyckte att hon avvärjde honom med sina utsträckta händer.
Människor skyndade till och ledde bort den berusade föraren. Anneli kände inte sina ben. Men hon gick… eller bars hon? Till Johanna! Läkaren undersökte noggrant:
— Inga frakturer. Inga allvarliga blåmärken heller.
— Men varför är hon så tyst?! — Sambo skakade av rädsla.
— Hon är nog chockad. Vi måste distrahera henne, — föreslog läkaren.
— Vänta, jag kommer snart.
Anneli skyndade sig hem. Hon rusade in, fångade upp kattungen och berättade för sin make vad som hänt. Hon hann tillbaka innan ambulansen lämnade. Rädsla skymtade i flickans ögon. Försiktigt lirkade Anneli upp de små händerna och lade kattungen i dem. Johanna flyttade blicken. Små fingrar började röra sig, strök den mjuka pälsen. Ett mjukt “Murr-murr-murr” hördes som svar. “Musse,” viskade flickan. Läkaren andades ut med lättnad. Anneli lät tårarna flöda — nu var det okej.
Johanna släppte inte katten ur sin famn. De stannade på sjukhuset över natten. Nästa morgon släpptes de hem: “Flickan verkar ha haft änglavakt.”
“Att visa barmhärtighet är att vinna nåd,” viskade Anneli.
