Uppfattningen finns att svärmödrar är elaka häxor som plågar sina stackars svärdöttrar utan någon anledning. Bläddra igenom forum på nätet, och du kommer hitta många sådana historier. Och jag är den där “elaka svärmodern” som inte bara klagar på min svärdotter utan bestämt har satt mig för att förstöra min sons äktenskap. Och vet ni vad? Jag skäms inte. Jag är övertygad om att jag har rätt, och nu ska jag förklara varför jag tycker så, medan ilskan och smärtan för min pojke brinner inom mig.
Min son, Magnus, träffade den här tjejen, Elvira, för ungefär fem år sedan. Men han presenterade henne för mig mycket senare – först efter att han friat och bestämt sig för att gifta sig. Från första stund tyckte jag inte om henne, och senare visade sig min intuition rätt – den här flickan var en mardröm.
Jag bjöd hem dem till vår mysiga lägenhet i en förort till Göteborg. Elvira hann knappt ta av sig skorna innan hennes telefon ringde. Istället för att ursäkta sig och säga att hon skulle ringa tillbaka, började hon prata med en kompis direkt i hallen. Femton minuter! Jag stod där och bet ihop medan hon fnittrade och pratade om något oviktigt. Redan då kände jag att något inte stämde.
Vid matbordet ställde jag inga allvarliga frågor – jag observerade bara. Men när samtalet kom in på henne själv, hennes liv och planer, blev allt klart. Hon gick knappt ut gymnasiet och går sista året på en yrkeshögskola, men har inga planer på högre utbildning. Varför? Enligt henne ska en kvinna bara vara hustru och moder – punkt slut. Jobba tänker hon inte göra. Föräldrarna försörjer henne nu, och sedan ska bördan ligga på min son. Hon bor med sina föräldrar, men efter bröllopet planerar hon att flytta in i vår lägenhet. Och som pricken över i:et: hon är gravid. Tiden är fortfarande kort, så bröllopet måste ske snabbt, innan magen avslöjar hennes “hemlighet”. Hon uppförde sig som om hela världen var skyldig henne något och hennes skönhet var en biljett till ett bekymmersfritt liv.
Men det värsta såg jag när Magnus gick ut på balkongen för att röka. Elvira tog genast fram ett paket tunna cigaretter och följde efter honom. Gravid och hon röker! Jag kunde knappt andas av indignation. Vad skulle hända med barnet? Det verkade inte bekymra henne.
Snart gifte de sig, och vi började bo tillsammans i min lägenhet. Jag gick till jobbet tidigt på morgonen, kom hem på kvällen, medan Elvira sov till lunch, sedan drev hon omkring i huset utan att göra något och sprang då och då ut på balkongen med en cigarett. På sin skola hade hon fått intyg om graviditet och tagit studieuppehåll. Varje kväll möttes jag av en röra: en hög med smutsig disk i diskhon, saker utspridda, ett tomt kylskåp. Hon lagade inte mat, städade inte – hon bara hängde i telefonen och pratade med sin mamma eller kompisar.
När jag bad henne om hjälp med hushållsarbetet slog hon ifrån sig: antingen illamående eller trötthet. Men det hindrade henne inte från att gå ut med vänner på kaféer eller hänga med Magnus på nattklubbar till morgonen. Jag bet ihop, men lät bli att säga något – för min sons skull. Och sedan föddes barnbarnet. Och vad tror ni? Elvira förändrades inte ett dugg. Magnus gick upp till barnet på nätterna, promenerade med barnvagnen, tog honom till läkaren. Jag hjälpte till på kvällar och helger, uttröttad efter jobbet. Och hon? Hon låg på soffan, bläddrade i telefonen och rökte, som om inget hänt. Jag kokade av ilska.
Jag försökte prata med henne – först lugnt, sedan mer bestämt. Hon lät mina ord passera obemärkt, tittade på mig med en fräck flin. Men värst av allt var att Magnus alltid försvarade henne. När jag påpekade hennes lättja, hennes meningslöshet, stod han upp för henne: “Mamma, hon försöker, men det är jobbigt för henne.” Vi grälade. Han skrek åt mig, men inte ett klandrande ord mot henne. Min son, min enda pojke, var blind av kärlek för denna tomma person.
Spänningen i huset blev outhärdlig. En dag brast det för mig och jag röt i vrede: “Ta med din fru och barn och dra härifrån! Bo själva, så får vi se hur ni klarar er!” De flyttade. Magnus tog illa upp, slutade prata med mig. Jag försökte förklara för honom, öppna hans ögon för sanningen, men han slog en mur omkring sig. Nu ringer han nästan inte, kommer inte på besök. Jag är säker: det är Elvira som vänder honom mot mig, sätter en kil mellan oss. Och ändå älskar jag min son mer än livet självt och älskar mitt barnbarn av hela mitt hjärta.
Jag har bestämt mig: en sådan fru är onödig för Magnus. Han förtjänar bättre – en smart, omtänksam kvinna, inte denna lata, oansvariga tjej. Även om han inte ser det nu, kommer jag att göra allt för att deras äktenskap ska falla sönder. Jag kommer inte att ge upp förrän jag befriar min son från dessa bojor. Jag är säker på att förr eller senare kommer han att förstå att jag hade rätt, omfamna mig och säga: “Tack, mamma.” Och vi kommer att uppfostra vårt barnbarn själva – utan hennes värdelösa skugga, utan hennes likgiltighet och cigarettrök. Jag kommer inte att ge upp, för detta är min kamp för min pojkes lycka.
