Hela mitt liv har jag drömt om att vara i min brors ställe, men snart förändrades allt.
Min mamma blev gravid med mig när hon var arton. Pappa lämnade oss så fort han fick veta nyheten – han ville inte ha en familj, bara festande och vänner. Mormor och morfar rasade. I en småstad nära Örebro var ett barn utan make en skam, och morfar kastade ut henne med vrål: ”Jag tänker inte se en sådan ansvarslös dotter!” Jag kan knappt föreställa mig hur det var – ung, ensam, med en bebis. Men hon kämpade: började distansstudier, fick jobb, slitade dygnet runt. Vi fick ett korridorrum, och så började vårt liv. Jag växte upp fortare än andra – handlade, städade, värmde mat. Lek? Ingen tid. Från barnsben var jag hennes stöd, hennes enda man.
Jag klagade aldrig – var stolt. Men sen kom Viktor. Han var snäll: tog med godis, hjälpte mamma. Hon blommade, och en dag sa hon: ”Vi gifter oss och flyttar till ett hus.” Jag var lycklig – drömde om en riktig pappa. Först var allt som en saga. Jag fick ett eget rum, kunde lyssna på musik, läsa. Viktor stöttade mamma, hennes ögon lyste.
Men sen kom nyheten: hon väntade barn. Viktor sa: ”Du, Stellan, får flytta till förrådet. Där blir barnkammaren.” Varför just jag? Huset hade flera rum. Nästa dag låg mina saker i ett trångt utrymme med en smal säng. Orättvist, men jag teg – van vid tystnad.
När lillebror Micke föddes började mardrömmen. Hans skrik höll mig vaken, jag gick som en zombie. Skolbetygen sjönk, lärare skällde, mamma skrek: ”Du måste vara ett föredöme! Sluta skämma ut oss!” När Micke växte blev mina sysslor fler – promenader, skjutsa lekvagn. Kompisar skrattade, jag rodnade men sa inget. Allt det fina – leksaker, kläder – gick till Micke. När jag bad om något svarade Viktor: ”Inga pengar.” Jag hämtade honom från dagis, matade, städade – väntade på att han skulle växa upp och ge mig frihet.
Micke började skolan, och mamma tvingade mig hjälpa honom med läxorna. Han var bortskämd, lat – fick dåliga betyg. Mina försök att få honom att lyssna slutade med att han sprang till mamma. Hon tog alltid hans parti: ”Du är äldst, var tålmodigare!” Han bytte skola flera gånger, men klarade inget. Till slut hamnade han på en privatskola där pengar täckte hans F. Jag började på yrkeshögskola som bilmekaniker – inte av lust, utan för att fly.
Sen kom distanskurser, jobb – jag arbetade dygnet runt, sparade till en bostad. Gift mig, skaffat familj. Micke? Viktor köpte en lägenhet åt honom, men han bor kvar hos föräldrarna, hyr ut den och spenderar pengarna på skräp. Vill inte jobba, ligger framför TV:n. En nyårsafton hörde jag hans nya flickvän, Lena, prata med min fru, Tova, i köket:
”Du har tur med din man. Stellan är så pålitlig. Varför är inte Micke sådan? Jag vill flytta ihop, skaffa barn, men han klamrar sig fast vid mamma. Han har hyrespengar, men gör inget vettigt.”
”Ja, Stellan är duktig,” log Tova. ”Lämna Micke. Han blir aldrig en bra make.”
Jag stelnade. Micke bytte tjejer som strumpor, men ingen stannade – mamma jagade bort dem, tyckte de inte var bra nog för sin ”gyllene pojke”. Han protesterade inte, levde i sin lathet. Då insåg jag: jag avundas honom inte längre. Allt jag önskat – att vara i hans ställe – var tomhet. Livet gav mig prövningar, men också belöning. Jag har en familj, en kärleksfull fru, en dotter, ett hus byggt med egna händer. Jag är stolt. För första gången ångrar jag inte att jag inte är Micke. Mitt liv är min seger – utkämpad och äkta.
