Jag träffade Lena på en företagsfest hos vår firma, där jag precis hade börjat jobba. Vi arbetade på olika avdelningar, och jag visste nästan ingenting om henne. Hon fångade genast min uppmärksamhet — lång, smal och med ett leende som var svårt att inte beundra. Hela kvällen tillbringade vi tillsammans: dansade tills vi knappt kunde stå, skrattade och pratade om allt möjligt. Efter festen tog jag en taxi och följde henne hem till hennes lägenhet i en förort i Uppsala. Nästa dag åkte jag till jobbet som om jag hade vingar — så stark var min längtan att se henne igen.
På vägen dit stannade jag vid en blomsterbutik, köpte en bukett rosor och en ask av hennes favoritgodis. Lena mötte mig med ett strålande leende, och från den dagen blev vi oskiljaktiga. Vi var båda i trettioårsåldern och vi ville inte dra ut på romantiken för länge — vi var för gamla för det. Jag föreslog att hon skulle flytta in hos mig, och hon tvekade inte. Livet med henne var som en saga: Lena visade sig vara en fantastisk värdinna, glad och spontan. Inga bekymmer, inga mörka moln, bara lycka och harmoni.
Jag bestämde att det var dags för nästa steg. Köpte en ring med en liten diamant, gick ner på knä och friade till henne. Hon sa “ja”, och vi kastade oss in i bröllopsplaneringen. Men när vi började göra gästlistorna märkte jag något konstigt: Lena hade nästan inga släktingar. Hon förklarade att hon bara hade avlägsna släktingar som hon tappat kontakten med. Jag ryckte på axlarna — alla har sina egna familjehistorier.
Dagen innan bröllopet åkte hon till en skönhetssalong med sina väninnor för att förbereda sig inför den stora dagen. Hon glömde sin mobil hemma på köksbordet. Jag tog den för att lämna den till henne, jag visste adressen till salongen. Men när jag satt i bilen hörde jag den ringa. Skärmen visade “Mamma”. Jag tvekade men svarade till slut — det kunde ju vara viktigt. I luren hördes en trött, darrande röst från en äldre kvinna. Hon började genast anklaga: “Lena har tappat all respekt! Lämnat barnen åt oss gamlingar, skickar inte pengar och nu har hon försvunnit! De är sjuka, inga mediciner, hur ska vi kunna ta hand om dem?”
Jag presenterade mig själv och kände hur mina händer blev kalla. “Vad har hänt?” frågade jag, och sanningen vällde fram som en kall flod. Det visade sig att Lena hade två barn som hon lämnat hos sina föräldrar i en liten by på landet och åkt till staden för att få ett “bättre liv”. Först skickade hon pengar, men sedan slutade hon. De gamla levde på en liten pension och barnen växte — de behövde kläder, mat, läkare. Jag bad om deras kontonummer och skickade det jag kunde — till läkemedel och mat. Sedan vände jag bilen hemåt. Skönhetssalongen blev kvar bakom mig, liksom mina illusioner.
Hemma packade jag hennes saker i resväskor — försiktigt men med ett ont hjärta. När hon kom tillbaka, välvårdad med ny frisyr och glänsande naglar, räckte jag henne tyst bagaget. Hon blev förvånad och frågade vad som hänt. Jag slängde hennes telefon till henne utan ett ord. Hennes ögon vidgades — hon förstod allt. Hon började förklara, försvara sig, men hennes röst var bara som ett brus i tomrummet. Jag ville inte lyssna. Efter samtalet med hennes mamma var hon död för mig som kvinna, som människa.
Man kan lura män, vara listig och slingra sig — vi är inga helgon. Men att lämna sina egna barn åt gamla föräldrar, glömma dem, inte hjälpa och ljuga för mig att det inte finns någon familj? Det kunde jag inte förstå. Hon stod där framför mig — vacker, men tom, som en utbränd skugga. I det ögonblicket såg jag henne som hon verkligen var — och det var outhärdligt.
Bröllopet blev aldrig av. Jag bröt alla band med henne, suddade ut henne ur mitt liv som en mardröm. Men frågorna finns kvar. Tror ni att man kan förstå Lena? Kan en kvinna som svikit de närmaste vara en trogen hustru? Är det värt att lita på hennes ord om kärlek, hennes löften att med mig skulle det bli annorlunda? Jag ser framåt och ser inget annat än skuggan av hennes lögner. Kanske är jag för hård, men för mig är en mor som överger sina barn för ett nytt liv ingen kvinna, utan ett spöke jag aldrig vill ha vid min sida.
