Kvällens återförening
Linn var alltid den mest osynliga flickan i klassen. Åtminstone kände hon så själv. Kortväxt, smal, och dessutom med rött hår… Linn kämpade med sin självkänsla och avundades sina blonda och blåögda klasskamrater.
– Älskling, en dag kommer du att blomma ut som en ros, tröstade hennes mamma, – Jag utvecklades också sent och blev mer som en dam först vid sexton års ålder. Så stressa inte, du kommer att vinna pojkarnas hjärtan. Nu är du bara tretton.
– Mamma, jag har ingen brådska, svarade Linn blygt och slog ner blicken, men de gröna ögonen avslöjade henne. Linn tittade sorgset på sin spegelbild och suckade.
Hon hade länge varit förtjust i en kille i parallellklassen – Viktor. Sportig, lång och rolig. Hans mod i lekar och påhitt gränsade nästan till dumdristighet. Under basketlektionerna i gymnastiken höll Linn ögonen på Viktor. Hans entusiasm och energi smittade av sig på hela laget som alltid vann.
Även om Viktor inte hade varit så snygg, hade Linn gillat honom ändå, men hans attraktiva utseende gjorde det svårt för henne att tro att hon hade en chans med en sådan ledare.
Dessutom svärmade alltid vänner och väninnor runt Viktor – det var svårt att nå fram. Han var aldrig ensam. Alltid omsvärmad av killar och tjejer. Men även de få mötena i korridorerna på rasterna gladde Linn. Och då svek hennes osäkerhet. När hon närmade sig Viktor, kastade hon knappt en blick på honom innan hon snabbt tittade bort…
Ingen visste om Linns hemliga förälskelse, men hon kände att hela världen kunde se och känna till hennes hemlighet. Hon rodnade bara av tanken på att klasskamraterna skulle skratta åt henne eller, ännu värre, att Viktor skulle få reda på det…
Därför beslöt sig Linn att glömma den stiliga killen till varje pris, att försöka ignorera honom och inte ens tänka på honom. Till en början var det svårt, men med viljestyrka lyckades Linn och hon kände sig lättare. Hon blev till och med lite stolt över sig själv.
– Det viktigaste är att inte möta honom på nära håll, viskade hon för sig själv. Och när hon såg föremålet för sin beundran i skolan, vek hon genast av åt ett annat håll eller försökte passa obemärkt bland de andra eleverna.
Två år gick. Linn studerade flitigt, växte till sig och slutade skämmas över sitt utseende. Hennes mammas profetior slog in: Linn förvandlades från en flicka till en elegant, slank ung kvinna på bara en sommar.
Efter nionde klass började Linn på gymnasiet. Hon fick reda på Viktors och de andra klasskamraternas öden genom sällsynta möten med sin gamla klassföreståndare. Tove Gustafsson bodde på samma gata som Linn.
Linn brukade inte gå på klassens återföreningar. Av någon anledning var deras klass inte så sammansvetsad, och Linn hade inga nära vänner från skoltiden. Men en gång när klassen samlade ihop sig för att fira Tove Gustafssons jubileum, bestämde sig Linn för att gå dit för att gratulera sin kära lärare.
Det hade trots allt gått trettio år sedan de tog studenten tillsammans! Återföreningen var känslosam då många inte hade sett varandra sedan skolbänken. Elever från parallellklassen var också där.
Linn ryckte till när hon såg Viktor. En högrest, stilig man med grått hår och vältrimmad skägg. Han liknade inte den pojkaktige buspojken hon mindes. Men ögonen var desamma – Viktors glittrande och glada.
I aulan var det livligt. Efter hyllningarna till Tove Gustafsson stod eleverna i grupper, pratade, och många kramades.
Linn blev djupt förvånad när Viktor kom fram till henne, log brett och hälsade:
– Här är min hemliga kärlek från skoltiden… Linn.
Han böjde sig lätt fram och kysste hennes hand. Det kändes som om ingen tid hade gått – Linn rodnade.
– Kärlek? Jag? – utbrast hon, – varför får jag veta detta först nu?
De skrattade båda. Självklart hade alla deras gamla klasskamrater familjer och barn. Det hade både Viktor och Linn.
Viktor och Linn stod lite avsides. Viktor berättade om sitt jobb, sin familj och son.
– Jag har också en son, svarade Linn, men som hon alltid hade drömt om. Hon suckade och tittade på Viktor och frågade plötsligt:
– Men säg mig: varför? Varför tyckte du om mig? Jag var ju den mest tillbakadragna och blyga… Och dessutom inte särskilt vacker…
– Just därför. För att du inte ville vara med mig som alla andra. Och du gick alltid förbi med stolt höjt huvud… Jag vågade aldrig ens tänka tanken att närma mig dig. Du hade stolthet. Men du var väldigt charmerande. Fast nu är det bara ett kärt ungdomsminne.
– Och jag gillade dig lika mycket, jag kan inte ens berätta allt för dig… – sa Linn plötsligt, – men det var omöjligt att nå genom din krets av vänner… Och jag vågade aldrig närma mig. Men det var verkligen barndomens förälskelse.
– Vem vet… – sa Viktor fundersamt, – kanske missade vi omedvetet något i våra liv.
– Kanske det, – skrattade Linn, – vi kanske möts nästa gång. I nästa liv…
– Jag kommer leta efter dina gröna ögon, viskade Viktor och log sorgset. Det syntes att Linn fortfarande fascinerade honom. Och hon var verkligen vacker. En sen blomma som hennes mamma en gång sagt.
Plötsligt hörde Linn någon ropa hennes namn.
– Mamma! Vi och pappa kom som du önskade…
En ung man trängde sig fram genom folkmassan till Linn och Viktor.
– Låt mig presentera dig, detta är min son… – sa Linn med ett leende.
– Viktor, – sa Linns son och sträckte fram handen.
– Viktor Jansson, – sa Viktor och räckte fram sin stora hand. Han såg på Linn med överraskning, ömhet och förvirring.
Linn vinkade och gick mot utgången. Vid skoldörren hann Viktor ifatt henne.
– Hör du, Linn… – hans ögon var fuktiga när han såg på henne, – tack…
– För vad? – undrade Linn.
– För sonen. Ytterligare en Viktor växer upp. Tack för minnet…
Linn nickade. Hon gick till bilen och satte sig i baksätet.
Linns man frågade:
– Hur gick det?
– Bra, – svarade Linn, – Många av klasskompisarna kom. Det var trevligt att se dem. Och lite sorgligt förstås. Tiden förändrar oss… Jag är glad för Tove Gustafsson. En fantastisk pedagog. Må hon ha hälsa i många år till för framtida generationer elever…
