Att förakta enkla människor är obarmhärtigt – det vet jag av egen erfarenhet
Jag tog examen från ekonomiprogrammet och började nyligen arbeta som revisor på ett privat företag. Det verkade som om drömmar gick i uppfyllelse – ett bra jobb, stabilitet och en chans att börja ett nytt liv i en storstad. Men redan under de första dagarna drabbades jag av de minnen jag hade försökt förtränga i flera år. Det kändes som om jag kastades tillbaka till mina skolår, då jag stämplades som “lantis” och öppet möttes av förakt.
Jag kommer aldrig att glömma hur tjejerna på programmet tittade på mig – med hånfulla blickar och avsmak, som om jag var en fågelskrämma som råkat hamna i deras blanka, vackra värld. Omodern, utan smink, i en gammal kappa, med en ryggsäck där jag hade mormors bullar istället för smink. Jag tänkte inte på mitt utseende – det handlade bara om att inte missa tåget, inte sätta mig på fel buss, inte gå fel i campusområdet. I min värld fanns det ingen plats för läppstift – bara för oro och ansträngning.
Jag kommer från en liten by utanför Örebro. Pappa arbetade i en verkstad och mamma på posten. Jag kom in utan privatlärare, utan kontakter, utan pengar – jag pluggade bara på nätterna tills händerna värkte av kylan. När jag blev antagen var jag säker på att det värsta låg bakom mig. Men jag hade fel.
Ingenting förändrades. De lokala tjejerna skrattade fortfarande när jag gick genom snön i mina enda mockastövlar – omoderna men varma. De gick bara förbi, som om jag inte existerade, särskilt när jag skakade av köld vid busshållplatsen och försökte värma mina händer med andedräkten. Först ignorerade de mig, sedan började de med flit “bjuda mig på kaffe” – medvetna om att jag inte kunde följa med eftersom jag inte hade några pengar. Det var deras perversa nöje – att se mig tvingas le och tacka nej.
Det var då jag träffade Stig. En likasinnad “utanför mallen” – en lantlig kille från en by nära Lidköping, smal, blyg och tyst. Han förstod hur det var att sitta i biblioteket med bara en brödbit och vänta på att ljuset skulle tändas i studentkorridoren. Vi blev vänner. Vi var aldrig ett par, men vi blev riktiga vänner. Vi har fortfarande kontakt, för övrigt. Han flyttade närmare sina föräldrar och hjälper till på en gård och arbetar i byrådet. Och jag flyttade till Malmö för att vara nära min syster – hon blev ensam med ett barn och jag kan inte lämna henne.
Efter år berättade jag för första gången om detta högt. Anledningen var ett oväntat besök från en av de “glansiga stjärnorna” – tidigare kurskamrater. Hon kom till mitt kontor i ett ärende. Högdragen, med hakan högt, välmanikyrerade händer och en attityd av ständig överlägsenhet. Hon kände inte igen mig direkt – eller låtsades. Som om jag en gång i tiden serverat henne kaffe. Dokumenten hon medhavde var dåligt ifyllda. Jag förklarade lugnt: allt var fel, med sådana papper kan hon sätta både sig själv och hela vårt företag i klistret. Istället för ett artigt svar blev hon rasande, började skrika och peka med fingret, precis som på universitetet förr.
Och då såg jag henne i ögonen för första gången på flera år. Sa med jämn röst: “Vi skriker inte här på kontoret. Ta dina papper och lämna rummet. Rätta till dem och kom tillbaka.” Hon tog tyst sina dokument och gick. Det var då jag kände en lättnad, inte skadeglädje.
Jag hade kunnat hämnas. Kunna håna henne som hon en gång gjorde med mig. Men jag gjorde det inte. För att jag är inte sådan. För jag har vuxit upp. För att jag har en värdighet som de en gång försökte förstöra. Jag stod fast, trots alla hån, kyla, hunger och förödmjukelse. Jag tog mig igenom utbildningen, fick ett jobb, uppfostrar min systerdotter och hjälper familjen. Jag har riktiga vänner, jag har ett samvete och en förståelse för att det inte är platsen som gör personen, utan personen som gör platsen.
Jag vet priset på godhet. Jag vet priset på ondska. Och om den flickan med ryggsäcken och de skrämda ögonen stod framför mig idag, skulle jag krama henne och säga: “Du kommer att klara det. De kommer inte att knäcka dig. Du kommer att bli stark.”
Och ni vet, det är det viktigaste. Att inte låta sådana som dem bryta ner en. Att inte bli som dem. Och att behålla sitt människovärde. Oavsett vad.”
