Jag vill inte gifta mig – jag behöver inte fler bekymmer i livet
Jag är 56 år gammal. I två år nu har jag bott med en man som jag älskar och känner mig lugn med. Men han ställer allt oftare frågan: “Varför gifter vi oss inte?” Men jag känner allt mer att det inte bara är att jag inte vill det – jag är rädd. För vid den här åldern, efter alla stormar man gått igenom, drömmer man inte om ett bröllop som om det vore ett mirakel. Man vill ha stabilitet, värme och enkelhet. Och äktenskap är ansvar, byråkrati, egendomsfrågor, missnöje från vuxna barn och det oändliga “tänk om…”. Jag är trött på det där “tänk om”.
Min partner heter Mikael. Han är fem år äldre än jag. Vi träffades av en slump – på en hälsoanläggning dit jag åkte för att återhämta mig efter en svår sjukdom. Det började lätt: promenader, samtal tills natten, resor till närliggande städer, samma humor. Sedan började det verkliga livet. Han flyttade in i min trerumslägenhet, som jag ärvt av mina föräldrar. Min son är vuxen, jobbar i Stockholm. Min dotter är student och bor med mig. Mikael är också skild. Han har två döttrar från sitt första äktenskap, de studerar båda och bor med sin mamma.
Vi bor tillsammans, delar vardagen, åker på utflykter ut på landet, men vi har ändå egna ekonomier. Han har sin pension, sin bil. Jag har min lägenhet, en sommarstuga i Småland, sparanden och en bil jag köpt med min lön. Mikael hjälper sina döttrar – ibland mer än nödvändigt. Jag stöttar också min dotter men försöker lära henne att stå på egna ben.
Vi har det bra som vi har det. Vi grälar inte, vi försöker inte reda ut några problem. Vi har vårt eget utrymme. Men han vill ha ett äktenskapsbevis, och jag vill inte.
Inte för att jag inte älskar honom. Utan för att jag redan har varit gift en gång. Det äktenskapet slutade illa – med gräl och delning av egendom, rättegångar och förödmjukelse. Min ex-man försökte ta min lägenhet som jag sparat till i många år genom att låtsas vara sårad. Efter det tog det mig åratal att återigen börja lita på någon.
Och nu frågar Mikael igen: “Varför vill du inte vara min fru?” Han förstår inte. Och jag kan inte förklara det utan att såra hans känslor.
Jag vill inte att mitt hem, mitt arbete, mitt liv ska bli en anledning till en uppdelning ifall vi inte passar ihop. Vi är ju inte barn. Vi kommer inte att skaffa gemensamma barn, vi kommer inte att börja “livet från början”. Allt är redan uppbyggt. Varför riva ner och göra om?
Och så barnen. De har aldrig sagt något emot Mikael, men jag ser hur min dotter undviker honom, även om hon beter sig artigt. Sonen kommenterar inte alls. Jag är säker: så fort vi går till prästen kommer pratet att börja. “Men tänk om han nu gör anspråk på lägenheten?” “Och om mamma bestämmer sig för att skriva över något på honom?” De har det redan svårt nog i livet. Jag skulle vilja sälja lägenheten i framtiden, köpa mig en mindre, mysig etta och ge resterande pengar till barnen. Så att de kan ta ett bolån eller åtminstone hyra ett anständigt boende. Om jag gifter mig – försvåras allt. Det blir “gemensamt förvärvat”.
Jag vill inte ha fler papper att hålla reda på, jag vill inte behöva stämma någon om det går snett. Jag vill bara leva med den jag älskar och vara säker på att han är med mig för min skull, inte för en adressregistrering, en lägenhet eller fruktan för ensamhet.
Men de senaste månaderna har Mikael förändrats. Han är tyst, drar sig undan, anklagar mig allt oftare för att jag “inte älskar honom”. Blir lättstött, bitsk. Säger att jag gör allt “av beräkning”. Det gör ont att höra. För jag är med honom av kärlek och för att jag vill vara vid hans sida. Jag vill bara inte gifta mig.
Vi är inte förälskade tjugoåringar som tror att en stämpel blir skillnaden. Det blir den inte. Den bara tillför komplikationer. Vid vår ålder är kärlek inte bröllop, inte ringar, inte efternamn. Det är handen som räcks åt en i svåra stunder. Det är en person du kan vara tyst med på kvällarna, se på tv och bara veta – han är där, och det gör en lugn.
Men på något sätt verkar Mikael tro att utan ett papper är jag inte seriös. Och jag tänker allt oftare: kanske är detta den verkliga mognaden – att älska utan kontrakt och förpliktelser?
Jag vet inte hur vår historia slutar. Kanske går han, förolämpad. Eller kanske förstår han. Men jag kommer inte överge min ståndpunkt. Jag har levt igenom för mycket för att återigen förlora mig själv i en relation. Jag vill ha lugn, respekt och inre frid. Ingen juridisk process, delning av ägodelar och formella “make”.
Jag behöver ingen status – jag behöver en människa. Och om han inte förstår det, då kanske han inte är den personen jag väntat på.
