Mitt namn är Linnea Lindström och jag bor i Västerås, där Mälaren förgyller trakten. Jag hör ofta män klaga på oss kvinnor: att vi använt dem, varit otrogna, att vi är si eller så. Men varför ser de inte sig själva i spegeln? Vad är de själva — ynkliga, värdelösa varelser? Just därför skriver jag för att få ur mig den smärta som brinner inom mig som glödande kol.
Min Olof och jag levde 27 lyckliga år tillsammans. Vi byggde vårt hus, uppfostrade våra två söner, som nu har egna barn. Vi kom alltid överens, respekterade varandra, delade både glädje och sorg. Men när han fyllde 53, förändrades allt. Han började komma hem sent, speglade sig i timmar och på helgerna såg jag inte skymten av honom. Snart blev allt uppenbart: han hade blivit förblindad av en ung älskarinna. Jag var beredd att förlåta honom om han ångrade sig och kom tillbaka. Men nej — han vräkte ur sig att jag hade åldrats medan han var annorlunda och att jag inte förstod honom. Han sa att han var kär i henne, att han längtade efter hennes ungdom, hennes passion. Och hon? Vad vill hon ha av honom — hans åldrande kropp, hans rynkiga hud? Nej, hon bryr sig bara om hans pengar, och när de tar slut kommer hon kasta bort honom som skräp.
Våra söner, Anton och Erik, försökte få honom att inse sitt misstag. De sa till honom rakt ut att han skämmer ut dem och att det är pinsamt för dem inför andra. Men han lyssnade inte på dem heller — han såg på dem som om de vore främlingar, med tom blick. Jag nådde min gräns — hotade med skilsmässa, i hopp om att det skulle väcka honom. Men han gick med på det utan vidare, som om han väntat på det. På våra senare dagar separerade vi. Nu bor han med den där flickan och försörjer hennes barn i stället för att njuta av våra barnbarns skratt. Jag är ensam i vårt hus, där varje vägg bär på minnen, medan han lever i en illusion om ett nytt liv.
Jag klandrar inte henne, den där tjejen. Hon har listigt vävt sina nät för att överleva, för att roffa åt sig. Och min före detta man — han är bara en narr, blind av ålderskris. Tror han verkligen att han i sin ålder kan bygga en ny familj? Att den där unga dockan ska skaffa barn med honom, ta hand om honom? Låt honom drömma! Jag söker ingen ny man — jag har fått nog av deras lögner och svek. Jag behöver inte er medkänsla, inga tårar från främlingar. Och skriv inga råd eller klander — jag tänker inte läsa dem. Ja, jag har gått igenom ett helvete: förtvivlan brände mig, vreden kvävde mig som en snara. Han förstörde mitt liv när jag minst anade ett slag. Men jag överlevde, stod emot, släppte smärtan fri.
Nu har jag barn och barnbarn — mitt ljus, mitt stöd. Och vad har han? Snart kommer han inse sitt misstag. Den där tjejen kommer inte fråga om han tagit sina blodtrycksmediciner, tvätta hans strumpor eller laga en varm soppa. Hon lever för sig själv och han är bara en plånbok på två ben för henne. Och när han knackar på min dörr igen — för den dagen kommer, jag vet det — väntar ett kyligt mottagande. Varken jag eller sönerna kommer förlåta honom detta svek. Han lämnade oss för en kortvarig passion och vi förblev en familj — utan honom. Låt honom dra åt helvete med sin älskarinna!
Jag ser honom i mina drömmar — ung, som han var en gång, med ett leende som värmde min själ. Och sedan vaknar jag och minns vem han blivit: en egoist som bytte ut sina nära och kära mot en illusion. Det gör ont, men jag har inte brutit ihop. Varje dag ser jag på barnbarnen och tänker: för dem är det värt att leva. Och han? Han kommer få skörda vad han sått — ensamhet, tomhet, förakt från dem som älskade honom. Han trodde att ungdom kunde köpas, men kärlek är inte till salu. Och när hon har tömt hans sista krona, kommer han bli kvar med ingenting — en ynklig, övergiven gammal man som ingen väntar på. Vi kommer leva vidare, utan honom men tillsammans. Och det är min hämnd — inte ilska, utan styrkan han inte kunde ta ifrån mig.
