I livet kommer allt tillbaka… Min man ansökte om skilsmässa och gick tillbaka till sitt ex!
Jag trodde att jag var mästare i det spel som kallas kärlek. Men livet gav mig en tuff läxa: varje handling har konsekvenser, och förr eller senare måste man betala priset.
Jag gifte mig när jag var 25 år – varken för tidigt eller för sent. Min önskan att undvika att återvända till min lilla hemstad där alla visste allt om alla, fick mig att stanna kvar i Stockholm. Här kunde jag njuta av den anonymitet jag länge hade längtat efter.
Kompisens pojkvän…
Det handlar om Johan. Han var lång och hade bruna ögon, och var pojkvän till min gamla skolkamrat, Elin. Det gjorde mig bara ännu mer ivrig att vinna honom över till min sida. Johan verkade inte heller ha något emot lite flirtande bakom Elins rygg.
Så, lite på lek, började vi träffas medan han fortfarande var med Elin. Jag höll inte mina kontakter hemliga, vilket Johan visste. Han var inte den enda för mig, men han var ju inte heller fri, eller hur?
En dag såg Johan hur jag klev ur en annan mans bil. Han väntade tills bilen körde iväg, kom fram och sa att vi behövde prata. Han förklarade att han inte ville dela mig med andra, att han inte kunde tänka sig vara med någon annan än mig. Han föreslog att vi skulle bryta med Elin och starta ett liv tillsammans. Idén tilltalade mig, särskilt eftersom det löste bostadsfrågan och kunde reta Elin.
Vi flyttade ihop, men inom några veckor blev jag uttråkad; jag längtade efter spänning och omväxling. Det blev tydligt när jag av en slump stötte på Erik – en av mina ex, som jag hade haft roligt med tidigare. Vi gick och tog en fika, slappnade av och hamnade i hans lägenhet. Det var roligt och uppfriskande. Två veckor senare upprepade vi det, och därefter träffades vi för nöjes skull, utan förpliktelser.
Sakta återgick jag till mitt gamla livsmönster och träffade olika män. Till slut lämnade jag Johan, med en enkel lapp: “Jag vill inte bo ihop längre”. Kort och utan förklaringar.
En oväntad vändning…
En månad senare fick jag veta att jag var gravid. Rädd, återvände jag till Johan. När han fick veta om graviditeten, friade han. Jag tackade ja, inte för någon himlastormande kärlek, utan för att det kändes som det rätta och enklaste valet. Dessutom undvek jag att återvända till den tråkiga småstaden.
Ett år efter vår sons födelse blev jag gravid igen – ytterligare en pojke. Att ta hand om två små barn och sköta hushållet tog all tid. Johan arbetade mycket, var ambitiös och kom ofta hem sent på kvällen. Kanske skyndade han inte hem till en irriterad fru och bullriga barn. Jag var inte till mycket sällskap: trött, irriterad och utan en ledig stund. Jag väntade på Johans återkomst för att börja klaga.
Men… man måste betala priset.
Ni kanske undrar vem som är den biologiska pappan till min äldsta son. Johan eller någon av mina ex? Jag tyckte det var oviktigt. Kanske var det Johan, kanske inte. Jag intalade mig själv: “Alla gör misstag, jag var ung, det var inte menat…”
Än idag vet jag inte vem som är far till min äldsta son, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få veta. Alla tror att det är Johan – han själv, sonen och våra närmaste.
Men spelar det någon roll när Johan ändå slutade bry sig om barnen? Inte för att han tvivlade på faderskapet. En kväll, när barnen var 4 och 2 år gamla, kom jag hem och fann en lapp: “Jag har ansökt om skilsmässa. Det fungerar inte mellan oss.”
Vi skilde oss. Jag uppfostrar nu barnen ensam. Johan betalar underhåll, men det räcker knappt till. Åtminstone lät han oss behålla lägenheten tills barnen blir vuxna.
Och Johan gifte sig tillslut… med Elin. Och nu väntar de sitt första barn.
