Jag heter Emelie Lindström och jag bor i Uppsala, där jag och Anders har varit tillsammans i nästan tre år, och det senaste året har vi delat bostad. Jag känner hans familj och han känner min. I våras började vi båda jobba, vilket inspirerade oss till att göra djärva planer: vi började prata om bröllop, barn, och en framtid som verkade så nära och verklig. Men allt föll samman en svart dag i början av juni när Anders liv gick i bitar. Hans mamma dog plötsligt och skoningslöst. Hon var på väg hem från jobbet och föll ihop på gatan av en hjärtattack och avled på väg till sjukhuset. Det var ett förkrossande slag och en outhärdlig smärta för oss alla.
Jag lämnade inte hans sida. Anders är mannen jag älskar och som jag hade bestämt mig för att dela min framtid med. Jag höll mig vid hans sida, delade hans sömnlösa nätter, torkade bort tårarna från hans kinder och stod tyst ut med hur han dränkte sin sorg i sprit, tömde glas efter glas. Jag höll hans hand medan han föll ner i förtvivlans avgrund, en mörk avgrund utan ljus. Även när han drev bort mig och skrek att jag inte skulle se hans svaghet stannade jag kvar. Jag kunde inte lämna honom ensam i detta helvete. Han var mitt allt och jag var redo att bära hans smärta med honom.
Men månaderna går och Anders är fortfarande densamma – bruten och förlorad. Han har låst in sig mellan fyra väggar, skärmat av från världen. Han träffar inte vänner och talar inte med mig på dagar. Vad jag än föreslår – att gå ut, distrahera sig, leva vidare – viftar han bort, stirrar med tomma ögon och förblir tyst. Hela dagarna sitter han hemma och stirrar i en punkt utan att göra något. Han har till och med tagit tjänstledighet utan lön, vilket riskerar hans jobb. Jag vet inte hur jag ska dra upp honom ur denna träsk. Jag förstår vilken förlust det är att förlora sin mamma, men det är som om han dog med henne. När jag försöker säga något om att livet går vidare, att vi måste kämpa för de levande, slänger han tillbaka: “Du är känslolös och cynisk!” Kanske har han rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på annat.
Tänk om det här inte är slutet på våra prövningar? Livet skonar ingen – framför oss väntar nya sorger, nya slag. Om han går sönder vid varje sådan sorg, som en torr kvist, hur ska vi klara det? Om jag alltid ska vara den som drar allt själv, orkar jag inte. Och jag vill inte ha ett sådant öde! Jag behöver en man vid min sida – stark, pålitlig, någon vi kan dela bördorna med, inte en som jag måste släpa efter mig som en tung last. Jag är trött på att vara hans stöd, hans livboj medan han sjunker i sitt hav av tårar och inte ens försöker ta sig upp.
Jag är rädd för att erkänna det här ens för de närmaste. Tänk om de dömer mig, kallar mig kall och hjärtlös? Jag föreställer mig hur mina vänner ser på mig med förebrående blickar: “Hans mamma dog och du tänker bara på dig själv!” Men jag är inte av sten – jag lider också, gråter också på nätterna när jag ser på honom, den här främmande, förlorade personen som min Anders har blivit. Var är den killen som skrattade med mig, gjorde upp planer, drömde om vår framtid? Han finns inte längre, och jag vet inte om han någonsin kommer tillbaka. Jag är livrädd – rädd för att förlora vår kärlek, rädd för att stanna kvar med honom som han är, rädd för att gå och sedan ångra mig.
Jag vill inte lämna honom i nöd, men jag kan inte längre vara hans barnvakt. Varje dag ser jag hur han bleknar bort, och jag känner hur jag själv bleknar. Jobbet, hemmet, hans tystnad – allt trycker på mig som en betongplatta. Jag drömde om en familj, om lycka, och fick detta – oändlig sorg och ensamhet tillsammans. Hur ska jag rädda vår kärlek? Hur kan jag dra upp honom ur detta träsk? Eller är det dags att rädda mig själv? Jag vet inte vad jag ska göra. Hjärtat slits mellan medkänsla för honom och längtan efter att leva mitt eget liv. Berätta för mig, ge mig råd – hur får jag honom tillbaka till livet eller hittar styrkan att gå om han inte längre är den jag älskade? Jag står vid avgrundens kant och jag behöver ljus för att kunna klättra upp.”
