– Du slösar igen!
Elin suckade. Nästan varje samtal med maken på senaste tiden började med en sådan eller liknande utrop så fort hon visade upp något nytt köp. På sistone hade hon slutat berätta om sina inköp överhuvudtaget – vare sig det gällde en ny tröja, skor eller väska. Men Anders märkte så klart ändå alla förändringar i hennes garderob. Och då blev det gräl.
Fast objektivt sett fanns det inget att anmärka på. Elin tjänade lika mycket som han, och båda bidrog lika till hushållet. Anders kunde inte påstå att han försörjde henne eller spenderade mer på gemensamma utgifter. Ändå verkade varje nytt köp Elin gjorde till sig själv reta upp honom numera.
Vad var problemet? Ekonomiskt gick det bra – de betalade av bolånet utan problem, kunde unna sig fina semestrar, och det fanns gott om pengar kvar efter månadens utgifter för små njutningar som kläder. Men plötsligt hade Anders blivit så oväntat snål. Elin funderade länge över orsaken. De hade känt varandra i åratal – träffades på universitetets första termin, blev förälskade och gifte sig direkt efter examen. Nu, fem år senare, hade deras förut så harmoniska äktenskap börjat skava.
Anders arbetade på en advokatbyrå med civilrätt och ansågs ha lysande framtidsutsikter. Elin var ekonom på ett stort fastighetsföretag. Bådas scheman lämnade ännu inte utrymme för barn – trots att de var 29 båda två. Föräldrarna på båda håll hade börjat nämna barnafrågan allt oftare.
»Älskling, vänta inte för länge«, sa Elins mor Karin, en spenslig men energisk kvinna. »Sen graviditet ökar risken för hälsoproblem hos barnet.«
Karin hade själv fött Elin vid 33, något dottern gärna påminde om. Då ryckte morgan bara på axlarna: »Jag hade tur. Men du får inte chansa!« Hon brukade då knacka under bordet eller blåsa salt över vänster axel för att undvika otur.
Även Anders föräldrar, Lars och Ingrid, pressade på: »Ni har ju allt – bostad, bil, stabila jobb. Dags att skaffa barnbarn nu!« Lars muttrade ofta: »Kvinnor är ju till för att föda«, medan Ingrid spelat upprörd men ändå instämde: »Men ni måste skynda er!«
Tiden gick. Båda parter hade nästan accepterat dessa samtal som en del av vardagen. Men när inga barn dök upp, eskalera taktiken.
Karin, annars frisk och aktiv, började plötsligt »mår dåligt«. Hon slutade med sina älskade promenader i skogen och simmande i sjön. Varje gång Elin besökte henne klagade Karin över hur svårt det var att ens laga mat. Elins far, Stig, teg mest och nickade bara tyst när hustrun bad honom instämma.
Elin genomskådade bluffen. Förutom lätt högt blodtryck fanns inga hälsoproblem. Karin åt med aptit – speciellt när Elin kom på fika och hon lagat köttbullar och ärtsoppa, något en sjuk kvinna knappast orkat.
När Elin berättade för Anders om moderns manipulationer, fnös han bara: »Säger hon att hon kanske dör utan att se barnbarn? Strunta i det. Vi har ju vår plan.«
De hade bestämt sig: Elin skulle arbeta ett år till för att bygga meriterna innan föräldraledighet. Sedan ville de skaffa barn – kanske fler än ett. Men de höll planerna hemliga för att undvika mer press.
Allt var hyfsat lugnt tills Anders började hacka på Elins utgifter utan anledning.
Elin granskade sin bankapp. Inga ökade kostnader syntes. Kanske jobbstress? Hon konfronterade honom en lördagsmorgon med kaffe i hand.
»Nej, jobbet går bra«, svarade Anders och ställde ner koppen.
»Då?« Elin visade honom appens diagram. »Jag spenderar mindre nu än förra månaden.«
Anders drog handen genom håret. »Det är mamma… Hon tjatar om att vi måste spara till barn.«
»Så din mamma kontrollerar mina pengar?«
Han nickade skuldmedvetet. Elin skrattade trots sig: »Så listigt! Hon tvingar oss spara, sen kommer hon kräva barnbarn direkt.«
»Jag vet«, suckade Anders. »Men hur stoppar vi henne?«
»Vi berättar vår plan«, föreslog Elin. »Bjud hem dem på fika imorgon. Jag bakar kanelbullar. Då får de höra sanningen – att vi väntar med flit.«
Anders omfamnade henne. »Du har rätt. Öppenhet är bäst.«
Nästa dag dukades det för en konversation som skulle få familjedramat att tystna – åtminstone tillfälligt.
