**Den överflödiga dottern**
”Jag bad er ju inte att skaffa honom”, fräste Lovisa. ”Varför ska jag behöva lida för er unges skull?”
Först tog ni mitt rum, sedan gjorde ni mig till gratis barnvakt, och nu ska jag ge bort mitt enda sällskap? Hunden som bott hos mig i nio år? Inte en chans! Jag flyttar till mormor med Bamse. Får se hur ni klarar av att uppfostra lille *Edvin* själva!”
Sextonåriga Lovisa hade bråkat med sina föräldrar i ett år. Anledningen var enkel – sedan lillebror Edvin födds hade de glömt hennes existens.
Redan vid nio års ålder lämnades hon åt sitt öde. Som yngre förstod hon inte varför föräldrarna var så kalla, men deras likgiltighet sårade djupt.
Nattetid grät hon hos mormor Margareta:
”De är bara med Edvin! När jag ber dem leka, säger mamma att hon inte har tid. Pappa vänder sig bort. Älskar de mig inte?”
”Lilla gumman”, svarade Margareta undvikande, ”naturligtvis älskar de dig. Men det är tufft nu. Edvin är liten och behöver konstant uppmärksamhet. Du måste hjälpa till – gå ut med honom, lek. Då kanske de får mer tid.”
Margareta visste att även om Lovisa ansträngde sig, skulle inget förändras. Sanningen var enkel: Lovisa hade aldrig varit önskad. Föräldrarna, Linnea och Magnus, gifte sig i panik när tonårsgraviditeten upptäcktes. Lovisas existens påminde dem bara om ett misstag.
Edvin däremot var planerad. Hans rum förbereddes månader i förväg – Lovisa flyttades till vardagsrummet. När hon protesterade, morrade Magnus:
”Du är stor nu. En soffa räcker. Barn behöver eget utrymme.”
Linnea fnös:
”Var tacksam! Jag hade inga syskon. Snart har du någon att leka med. Packa ner dina saker – hälften måste slängas.”
Efter Edvins födsel blev Lovisa hans fritidsnanny. När han skrek på natten, väcktes hon:
”Hör du inte att han gråter? Ge honom flaskan eller kolla blöjan!”
Efter skolan passade hon honom medan Linnea ”vilade” i sitt andra föräldralediga. Mormor Margareta ifrågasatte:
”Kan en tioåring verkligen ta hand om en bebis?”
”Hon får lära sig”, svarade Linnea nonchalant. ”Sånt är livet.”
Vid tretton hatade Lovisa Edvin. Han var listig och insåg att hon fick skulden för allt. En kväll hittade Linnea krossat glas:
”Vad sysslar du med? Edvin kunde skadat sig!”
”Det var han som…”
”Tyst!” avbröt Magnus. ”Godiset är inte ditt. Låt honom äta!”
Linnea pekade strängt:
”Ingen utekväll! Lär hon skriva istället. Läraren säger att han är efter.”
Allt exploderade när Lovisa fyllde sexton. Föräldrarna krävde att Bamse – hunden hon räddat från ett katthem – skulle bort.
”Edvin nyser. Det är allergi!”
”Bamse stannar!” väste Lovisa. ”Han är den enda som älskar mig!”
”Tänker du riskera Edvins hälsa?” fräste Linnea.
”JA!” skrek Lovisa. ”Jag är TRÖTT! Ni tog min barndom! Medan kompisar lekte, drog jag honom i vagn – du sov! Nu pluggar jag på gymnasiet och sköter allt. Nog nu! Jag flyttar till mormor!”
Margareta tog emot dem. I hennes lägenhet i Uppsala fick Lovisa äntligen andas. Ingen tvingade henne leka syskon eller skippa läxor.
Efter en månad ringde Linnea:
”Kom hem direkt! Vi klarar inte utan dig.”
”Varför det?” svarade Lovisa kallt. ”Edvin är *ert* barn. Jag pluggar. Stannar hos mormor.”
”Vänta bara…”
Margareta tog luren:
”Sluta trakassera henne. Edvin är sju – anlita en barnvakt! Lovisa stannar här.”
Linnea och Magnus gav upp. De anställde en barnskötare – pengar var inget problem för deras ”guldgruva”. Och Lovisa? Hon log, utan skuld. Edvin var ändå inte hennes ansvar.
