Under lunchen sprang jag in på en hårsalong mitt i Stockholm för att göra en nagelbehandling. I stolen bredvid satt en slank, söt tjej i trettioårsåldern med tydlig svensk dialekt som pratade livligt medan hon fick håret fixat. På grund av hårtorkens brus höjde hon rösten – jag kunde inte låta bli att lyssna…
Jag kom mitt i historien, så får börja där, ursäkta det.
”Jag funderade verkligen på vad jag skulle ge henne till födelsedagen! Hon har ju allt, en framgångsrik jurist – hur överraskar man någon sådan? Vi har varit vänner i sju år, sen universitetstiden, har gett allt möjligt. Inte ännu en halsduk! Men vad ger man någon som redan har allt, Lovisa?” frågade hon frisörskan. Frisörskan funderade: ”Kanske en skönhetsset? Alltid användbart…”
”Precis, Lovisa! Så jag vandrade runt i city, nära här, och hittade plötsligt en fin butik – typ som ett lyxigt lingerieställe. Gick in – där fanns underkläder och… andra saker för privatlivet. Allt väldigt stilfullt. Jag tänkte: jag köper en parfymdoftande krämset till henne, för trots att hon är jurist har hon inte mycket tur i kärleken. Dofter lockar, vet du! Men nej… Butikschefen, en stilig latinokille, hoppade fram, lyssnade på mig om krämerna och la istället upp massa helt andra saker på bordet.
Jag vet inte, Lovisa, hur vi gick från krämer till det här… Fråga inte, det bara hände! Sånt där… *leksak*. Han övertalade mig med sitt charmiga snack.”
Hela salongen tystnade. Lovisa stängde av hårtorken och mumlade: ”Jag ska bara vårda dina spetsar lite…” Min nageltekniker drog ut sladden från nageltorkaren och sa bestämt: ”De torkar själva.” Alla samlades – lokalen var liten – jag flyttade stolen närmare.
”Den var lila, stor, supermodern. Latinokillen demonstrerade hur den fungerade. Nej, inte på mig – han viftade i luften! Lite högljudd, men grym. Massor av program.” Ingen i salongen låtsades längre arbeta – alla höll andan.
”Den kom i en sammetslåda med en tjock manual,” fortsatte tjejen. ”Så jag köpte den, döpte den till Lilla Lila, band rosa band och gav den. Tänkte: låt gå!”
”Hon blev glad! Sånt hade hon aldrig sett. Men sen… På Arlanda skulle hon genom gröna korridoren. Tullen ville kolla väskan – den stora lådan väckte uppmärksamhet. ’Vad är det här?’ morrade tullaren. ’Klocka? Breguet? Tourbillon?’ På lådan stod tillverkarens namn. ’Nån ny modell?’ Min väninna svettades: ’Nej, det är… hushållsmaskin,’ viskade hon.
’Hushållsmaskin i sådan låda?’ röt tullaren. ’Kettle? Hårkrullar?’ Öppna!”
Hon tvingades öppna. Tullaren rodnade. Köande bakom sträckte på halsarna. Lilla Lila imponerade!
”Den måste skannas,” envisades tullaren. ”Kan vara nåt innuti.”
Så Lilla Lila åkte på bandet. Plötsligt – av vibrationerna? – startade den och surrade glatt, vred sig och åkte in i röntgenmaskinen. ”Jag ville sjunka genom marken,” tänkte väninnan. En kille bakom viskade hett: ”Jag kan surra bättre…”
När Lilla Lila kom ut blinkade den med sitt inbyggda ljus. Tullaren kastade tillbaka den: ”Stäng av den!”
Röd och svettig lyckades hon få tillbaka leksaken i lådan – den stack fortfarande upp. Killen följde efter och fick hennes nummer.
Två dagar senare ringde hon argt: ”Den funkar inte!” Jag föreslog att kanske den blivit ”trött” av att ligga oanvänd. ”Ta den till teknikern Björn – han fixar allt!”
Björns ögon lyste när hon kom. ”Lämna den här. Förresten, jag kan fixa era apparater hemma också…” Så medan Lilla Lila fick ny adapter skaffade väninnan fler beundrare än leksaken nånsin gjort.
Salongen funderade tyst. Hårtorkar och nageltorkare startade igen.
”Var låg butiken?” frågade någon lågt…
