Ingrid Svensson torkade sina våta händer och stönade lågt av ryggsmärtan när hon gick för att öppna dörren. Ringningen hade varit blyg men envis. Hon hade skurat fönstret och inte hunnit till hallen direkt. Utanför stod en ung kvinna, blek med trötta ögon.
“Fru Svensson, säger de att ni har rum att hyra ut?”
“Herregud, grannarna skickar hit alla möjliga! Jag hyr inte ut, har aldrig gjort det.”
“Men de sa att ni har tre rum…”
“Och? Måste jag dela mitt hem? Jag lever ensam.”
Flickan vände sig bort för att dölja tårarna. Hennes axlar skakade.
“Kom tillbaka! Jag sa inte nej. Unga nuförtiden – en liten motgång och gråten kommer. Sätt dig, vi tar en fika. Vad heter du?”
“Linnea.”
“Som sjöfågel? Var din far sjöman?”
“Jag har ingen far. Jag kom från barnhemmet. Goda människor hittade mig i trapphuset som nyfödd.”
Ingrids röst mjuknade: “Såja, ta inte illa upp. Vill du ha soppa? Köpt bulle på stan kanske?”
“En kanelbulle, ja…”
“Kanelbulle! Ungdomar tänker inte på magen. Sätt dig, ärtsoppan är varm. Sylt har jag gott om. Min Gustav gick bort för fem år sedan, men jag gör alltid för två. Ät nu, sen hjälper du mig putsra fönster.”
“Fru Svensson, kan jag göra något annat? Jag blir yr på höjder – jag är gravid.”
“Gravid! Precis vad jag behöver. Har du varit otrogen?”
“Nej! Jag är gift. Emil från barnhemmet. Han är i lumpen. Hyresvärden kastade ut mig när hon fick veta. En vecka fick jag flytta.”
Ingrid suckade: “Sådana omständigheter… Ska jag flytta min säng till Gustafs rum? Nåja, ta mitt sovrum. Ingen hyra – tjata inte om det. Hämta dina saker.”
“Allt jag äger står i väskan nedanför. Jag har gått från dörr till dörr hela dagen.”
Så blev de två. Linnea läste till modeskapare. Ingrid levde på invalidpension efter tunnelbaneolyckan, stickade spetsdukar och sålde på loppisen. Hennes varor såldes som smör – lätta som havsskum. Pengar fanns, delvis från trädgårdens skörd. På lördagar arbetade de i köksträdgården. Söndagar gick Ingrid till kyrkan medan Linnea läste Emils brev.
En höstlördag när de förberedde jord inför vintern skrek Linnea plötsligt: “Mamma! Kom fort!” Ingrid sprang trots värkande leder. Linnea höll om magen. Grannen körde dem till BB i sin gamla Volvo Amazon.
“Det är för tidigt! Födelsedagen var i januari. Mamma, be för mig!”
Ingrid bad genom tårar hela natten. På morgonen ringde hon sjukhuset:
“Er dotter mår bra. Hotad missfall men nu stabil. Hon måste vila två veckor.”
När Linnea kom hem visade hon Emils foto.
“Snygg pojke”, ljög Ingrid. Synen sviktade. “Be honom skicka större bild. Jag har ram.”
På julafton dekorerade de hemmet. Linnea vred sig oroligt.
“Ring ambulansen! Jag föder!”
“Men det är ju om en vecka!”
“Jag måste ha räknat fel.”
Sju januari föddes en flicka – Lova. Ingrid skickade telegram till Emil.
Vinterveckorna fylldes av skrik och blöjbyten. En mild januaridag mötte Ingrid Linnea med barnvagn utanför porten.
“Vi tar en sväng till”, sa Linnea.
Inne i lägenheten låg ett foto på bordet – Gustaf som ung. Ingrid log: “Du hittade hans bild ändå.”
“Ni bad ju om större foto av Emil”, sa Linnea förvirrat.
Ingrids händer darrade. På bilden log en menig med Emils ansikte.
“Linnea… Var föddes Emil?”
“I Stockholm, efter en tågolycka. Hans föräldrar dog…”
Ingrid drog fram ett gammalt album. Där stirrade Gustaf – identisk med Emil.
“Min son Mikael försvann i olyckan. De visade en trasig bebis i hans kläder… Har Emil ett födelsemärke? Som en stjärna vid höger armbåge?”
Linnea grät: “Det har han! Mamma, älskade mamma, han har det!”
De omfamnade varandra under Lovas protestskrik. På översta hyllan i garderoben log Gustaf och Mikael – samma man i två epoker. Livet hade återbetalat en skuld.
