Den otacksamma svärdottern
”Så där, nu ställer du till med min igen!” sa Margareta Karlsson irriterat. ”Kunde du inte säga tack? Du kan inget annat än att göra surmun!”
Linnea tittade på sin svärmor och höll tillbaka sin ilska. Hon var så trött på att Kosts mamma alltid blandade sig i deras familjeliv med sina ”hjälpsamma” idéer.
Idag hade hon släpat med en katt in i huset, trots att ingen bett om det. För några dagar sedan hade kackerlackor börjat dyka upp från nya grannar som renoverade en övergiven lägenhet. De hade sprutat insektsmedel, men misstaget hamnat hos Erik och Linnea – något han avslöjat för sin mamma. Men vad hade katten med saken att göra?
”Kackerlackor är inte möss, varför ska vi ha en katt?”
”Varför? Alla vet att katter äter kackerlackor!” förkunnade svärmodern.
”Jag har bott med katter hela livet och aldrig sett dem äta kackerlackor!” svarade svärdottern och skakade på huvudet. ”Dessutom – Erik är allergisk mot pälsdjur!”
”Han får stå ut lite för en god sak!”
”Nej, Margareta. Ta tillbaka katten dit den kom ifrån. Om vi ville ha husdjur hade vi skaffat det själva!” sa Linnea bestämt.
”Det är inte ditt beslut! När Erik kommer hem ska han avgöra.”
En halvtimme senare kom maken hem från jobbet. Under tiden hade svärmodern sprungit runt med katten för att leta kackerlackor, trots att Linnea redan sanerat dem och satt ut fällor.
Margareta hittade inga insekter men försökte övertyga sig själv om att de gömde sig för natten. Då skulle Misse vara till nytta – hon hade redan döpt kattskrället.
Erik märkte inte genast den nye invånare. Han hängde av sig jackan och gick för att tvätta händer, men trampade i något blött.
”Linnea, har du spillt något här?” ropade han från badrummet.
När hustrun kom insåg hon direkt vad som hänt.
”Nej, det är din mamma som har ställt till det!”
”Va?” Han skrattade. ”Toaletten är ju här bredvid!”
”Hon hittar alltid nya sätt att förstöra!” suckade Linnea.
Vid middagsbordet satt Margareta och smekte en arggrå katt.
”Mamma, vad är detta?”
”Min son, den här Misse ska lösa kackerlackproblemet! Jag lovar!”
Erik började nysa våldsamt.
”Ska han äta kackerlackor medan du dödar din egen son?” fräste Linnea.
”Stå ut lite!” envisades Margareta.
Efter flera nysningar röt Erik: ”Mamma, ta bort katten NU!”
Svärmodern slamrade med dörren och lämnade ut Misse i trapphuset.
”Klaga inte när ni har fler kackerlackor än damm!” muttrade hon.
”Vi har inget damm!” påpekade Linnea.
”Unga damen, du uppskattar inte min hjälp!”
”Var tog du katten ifrån? Den är ju tam!”
”Den satt vid soprummet!” fnös Margareta. ”Jag lånade den bara…”
Linnea bet ihop. Typiskt svärmor – sno någons husdjur och tro det löser allt.
”Mamma, kan du sluta ’hjälpa’ oss?” bad Erik.
Tidigare hade Margareta stängt av deras frostfria frys för att ”tvätta” den, förstört sex kilo fryst sik och rökt lax – gåvor från Linneas mamma i Visby. När paret återvänt låg allt i sönderlusen varmvattenpöl.
En annan gång förgiftade hon Erik med förgäten sill från ICA. Han låg med feber i tre dagar. Senast fördärvade hon deras badkar med frätande rengöringsmedel.
”Margareta, låt oss sköta vårt eget liv”, bad Linnea. ”Vi är vuxna människor.”
”Otacksamma flicka! Du borde tacka mig!”
”För vad? För förstörd fisk, ett trasigt badkar och en sjuk make? Räcker det inte nu?”
”Ska jag inte ens få hälsa på längre?” lipade svärmodern.
”Kanske vi besöker dig istället?” föreslog Erik.
Margareta stormade ut utan att någon bad henne stanna. Paret torkade kattlador, dammsög päls och njöt av tystnaden. Låt henne sura – huvudsaken var att hon höll sig borta.
