Julia Lovisa vände sig om och stirrade på den unga kvinnan utan att genast känna igen henne.
Kvinnan kom närmare, halkade nästan på isfläckarna. Julia grep tag i hennes arm och stelnade till.
– Angelica? Angelica Lindström? Herregud, varifrån…?
– Jag gick förbi skolan och såg dig. Vilken chock! Hur mår du? Var bor du nu? Du försvann ju som en blixt förr…
– Vi ringde men fick inget svar…
– Jag tappade mobilen och… ja, livet bara snurrade. Men berätta om dig!
– Varför står vi ute? Kom hem till oss! Vi har en liten sammankomst imorgon – kom förbi!
– Nej, jag vill inte störa…
– Sluta! Vi är barndomsvänner från dagis. Var bor du?
– På hotell.
– Flytta in hos oss då? Vi köpte en trea i Vasastan förra månaden.
– Du blev fastighetsmäklare?
– Ja, företaget betalar hotellet så… tack ändå.
– Kommer du imorgon?
– Jag ska försöka… Förresten, din man? Är det… Boris?
– Ja, Boris Bergström! Han gick i skolan bredvid mitt hus – minns du inte när han cyklade med oss på pakethållaren?
Under middagen berättade Julia för Boris om mötet.
– Angelica Lindström? Som alltid satt på pakethållaren? Minns du när vi tjata om att få sitta framtill?
Boris rynkade pannan.
– Varför pratar du om henne?
– Hon är här i stan. Jobbar som mäklare.
När gästerna anlände nästa kväll, dök Angelica upp i pälskrage och glitter i håret. Hon tog genast plats i soffällan, berättade pinsamma barndomsminnen och skrattade högt med Oleg.
Julia smet till köket. Genom fönstret hörde hon Angelicas viskning:
– Tre rum säger du? Jag trivs i min etta… Men ett barn kräver pengar. Ge mig en trea eller…
Julia återvände med iskall blick.
– Var är alla?
– Boris och Angelica gick ut för att röka.
När sällskapet lämnat, konfronterade Julia paret:
– När tänkte ni berätta? Ta lägenheten och fly!
Angelica fnissade:
– Din tönt behövde straffas. Pengarna var för sonen…
– Vad heter han? frågade Julia.
– Alexander!
– Albin! svarade Boris samtidigt.
Julia log bittert:
– AA-mappen med skådespelarbilder? Du betalade henne i fem år för redigerade foton?
Angelica ryckte på axlarna:
– Domstolen tror nog på vår kärlekshistoria. Hejdå!
Efter tystnaden frågade Julia:
– Varför sa du inget?
– Jag var rädd att förlora dig.
De omfamnade varandra medan snön föll utanför deras Stockholmsvilla. I barnkammaren sov Mikael och Annika, omedvetna om att deras föräldrar just räddat sin äktenskapliga treskiftsmacka.
