**Fyndet under badkaret**
En vecka i sängen med feber och hosta låg äntligen bakom sig. Linnea sträckte på sig i sängen och log. För första gången på länge kände hon sig riktigt pigg. Morgonsolen silade genom gardinerna, och hon var full av energi och beslutsamhet.
— Dags för kaffe och städning! sa hon muntert och klev ur sängen.
I köket väntade maken Anders, som redan satt med en kopp kaffe och bläddrade genom nyheter på sin slitna laptop.
— God morgon, muttrade han utan att titta upp.
— God morgon! svarade Linnea glatt. — Idag känner jag mig som en miljon! Jag ska göra rent badrummet med den nya rengöringskrämen jag köpte.
Anders nickade tyst, uppenbarligen ointresserad.
— Måste det vara idag? Det är min lediga dag…
— Oroa dig inte, älskling, min entusiasm räcker till oss båda! sa hon och tog en sista klunk kaffe innan hon satte igång.
Hon nynnade medan hon drog på sig gummihandskarna. Skönt att barnen var vuxna – dottern gifte sig förra året, och sonen började på universitetet i höst. *Jag borde ringa dem*, tänkte hon. Hon tog burken med rengöringskräm som lovade skinande ytor på minuter. Efter veckans sjukdom luktade den inte kemiskt, utan doftade svagt av lavendel.
Först tog hon hand om handfatet, sedan toaletten. När hon kom till badkaret spreds en blomdoft i rummet.
— Otroligt! utbrast hon och beundrade den blanka ytan. — Nu ser det ut som nytt!
Men hon stannade inte där. Linnea böjde sig ner och tittade under karet.
— Herregud, så mycket damm! sa hon och grep en trasa.
Plötsligt såg hon något glimma. Hon sträckte sig in och drog fram en gammal glasburk. Inuti låg prydligt vikta sedlar.
— Vad i hela…? mumlade hon och öppnade locket.
Linnea gick ut till Anders med burken. Han tittade upp från laptopen och spärrade upp ögonen.
— Anders, vad är det här? frågade hon.
Han blev stel ett ögonblick, ryckte sedan på axlarna:
— Ingen aning. Kanske din spargris?
Hans blick var spänd, men Linnea märkte inget. Hon skrattade och räknade sedlarna.
— Min spargris? Jag gömmer inte pengar under badkaret. Det här måste vara ditt verk.
Anders höjde händerna i luften:
— Jag lovar, jag vet inte var de kommer ifrån. Före detta ägarna kanske glömde dem?
Linnea kisade misstänksamt:
— Vi har bott här i fem år. Tror du verkligen det?
Han försökte verka avslappnad, men iakttog henne noggrant. Linnea bestämde sig för att pengarna nu var hennes. Hon log brett och räknade kronorna.
— Nåväl, ingen äger dem – då är de mina!
Anders försökte lugna henne med mjuka ord:
— Vi kanske köper något användbart? En ny laptop? Den här håller på att dö…
— Varför det? Jag har en bättre idé!
Nästa dag kom Linnea hem med en elegant ask. Inuti låg ett smyckesset: örhängen, en ring och ett halsband. Hon visade dem stolt för Anders.
— Vad säger du? frågade hon och satte på sig ringen. — Passar det mig?
Hennes min sa tydligt: *Försök säga emot!*
— Väldigt fint, sa han och försökte dölja besvikelsen. — Nu måste jag akta mig så ingen snor dig.
Linnea visade upp smyckena för alla: väninnor, mamma, svärmor. På kvällen lade hon dem på nattduksbordet för att ha nära till morgonen.
Anders låg vaken länge. När Linnea somnat smög han ut på balkongen. I en låda från en köksmaskin hittade han en gömd cigarettask och en tuggummipåse.
Han tände en cigarett – han hade slutat förra året efter Linneas påtryckningar. Men nu behövdes nikotinet. Sedan ringde han sin kompis.
— Tja, gamle vän, jag kan inte vara med i spelet på ett tag… Linnea hittade mina besparingar. Ett halvår sparande – och hon köpte smycken.
— Hårt, sa kompisen. — Men du sparar väl igen?
Anders suckade och tittade mot sovrummet. Linnea sov djupt, och smyckena glimmade på nattduksbordet – meningslösa för honom, men såg henne så lycklig.
— Ja… Hon mår iaf bra nu. Hon sa till och med att hon vill gå ner några kilo för att smyckena ska synas bättre.
Nästa morgon var Linnea åter pigg. Hon satte på sig örhängena och log mot spegeln.
— Ser jag bra ut? frågade hon.
— Strålande, svarade Anders och tvingade fram ett leende.
Ja, kvinnor behövde ibland förgyllas. Men innerst inne funderade han redan på var nästa spargris skulle gömmas. *Inte under badkaret i alla fall…*
