– Skämtar du? – utbrast Niklas förbluffad. – Hur är det möjligt? Du är bara tjugoett! Varför sa du inget tidigare?
Alva pressade sig mot sin man och såg honom troget i ögonen:
– Jag var rädd att du skulle sluta älska mig och ångra dig…
– Och nu? Vad hoppas du på nu?!
***
De möttes av en slump. Alva hade handlat på ICA i Stockholm och klev ut med två stora kassar just som det börjat hala. När hon halkade på trappan fångades hon mitt i fallet av starka armar.
– Försiktigt, – hörde hon en mjuk röst. – Håll fast i mig.
När hon fått fotfäste tittade hon upp på sin räddare:
– Tack så hemskt mycket…
– Varför bär du så mycket i detta väder? – log främlingen.
– Mina föräldrar kommer på besök, – svarade Alva enkel. – De vill se hur jag har det här. Så jag…
– Jag förstår. Är det långt? Ska jag följa dig?
– Nej, det går bra. Mitt hus är precis där.
Alva linkade försiktigt iväg. Mannen gick mot sitt håll men kunde inte koncentrera sig på jobbet – bilden av den vackra främlingen förföljde honom.
“Ett sånt älskligt väsen,” tänkte han. “Öppen blick, ingen smink… Och rodnaden! Jag måste hitta henne.”
Niklas var ingen kvinnotjusare. Ett tidigt svek hade gjort honom försiktig: Hans gymnasiekärlek lämnade honom för en rik arvtagare under hans militärtjänst. Efter år av ensamhet byggde han upp ett stabilt liv – tills detta möte väckte hopp.
I två veckor letade han efter henne i ICA. Till slut dök hon upp.
– Äntligen! – utbrast han. – Jag heter Niklas Söderberg. Och du?
– Alva Lindgren. Vad händer nu?
– Nu bjuder jag dig på middag!
Över schnitzel på Pelikan berättade han om sitt liv. Alva lyssnade, fascinerad av hans öppenhet.
De började träffas. Trots att Alva höll honom på distans fångades Niklas mer. Han presenterade henne för sin mamma i Södermalm. Hon tog honom till sina föräldrars stuga i Näsby. Där friade han.
Vigseln var enkel, precis som Alva önskat. Bröllopsresan till Bergen planerades.
Men efter två veckor som gifta märkte Niklas att Alva var spänd.
– Vi måste prata, – viskade hon en kväll.
– Jag har barn. Två.
– Tjugoett år?! När hann du…?
– Jag var sjutton när sonen föddes. Hans pappa lämnade oss. Sedan kom Elin…
– Var är de nu?
– Hos min moster. De ville ha barn.
Niklas kände sig bedragen. De hälsade på barnen några gånger, men när Alva vägrade flytta hem dem växte en klyfta.
– Tänk om vi får ett barn? – undrade han. – Skickar du iväg det också?
Ett år senare skilde de sig. Kärleken hade falnat, och förtroendet var bränt.
***
– Du spelade oskulden så övertygande, – sa Niklas bittert vid skilsmässan.
– Jag älskade dig, – svarade Alva. – Men ibland räcker inte kärlek.
Han gick, undrande om någon äkthet fanns kvar i en värld av halvsanningar.
