– Han överlever ändå inte, sa hustrun med en främmande, iskall röst. – Åk hit själv och prata med läkarna om du inte litar på mig. Det finns sjukvårdare där, allt blir ordnat. Palliativ vård finns av en anledning, alla gör så…
Emil föddes två månader för tidigt och fördes direkt till neonatalavdelningen. Först sa de inget, sedan väcktes hopp – han började andas själv, ökade i vikt. När han skrevs ut var han ändå så späd att Johan darrade av att hålla honom, rädd att skada honom. Men när Emil vaknade och gnydde nattetid steg inte Elin upp, så Johan fick lära sig. Hon vägrade också ta honom till läkare – menade att läkarna var skulden från början, trots alla ultraljud och prover. Tre månader och han kunde inte lyfta huvudet.
Johan bokade själv läkartider, lyssnade på obegripliga termer som fick tungan att klibba mot gommen, genomled blodprov där sköterskan letade efter vener i sonens genomskinliga hud. Till slut fick han träffa genetiker på regionsjukhuset i Göteborg. Mediciner kunde hjälpa, men kostnaden var hög. Därför tog Johan anställning på en oljeplattform – kompisen erbjudit bra betalt i kronor. Elin motarbetade det, men när läkemedlen tog slut fanns inget val.
Han lämnade sonen i hennes vård, men sanningen kom fram: Det var farmor som besökte Emil på sjukhuset – talade till honom, smorde in trycksår. Elin återgick till jobbet utan att berätta. Hon erkände först när Johan meddelade sin hemkomst.
– Elin, han är vår son! Palliativ vård? Jag jobbar för läkemedlen…
– Läkemedlen? skrek hon. – Har du ens sett honom? Du var borta i sex månader! Jag är ung, vill leva mitt liv. Man kan få en ny baby…
När de träffades imponerades Johan av hur den späda Elin bar sin bror med cerebral pares, läste högt för honom. Nu verkade hennes kärlek räcka precis dit.
– Tar du inte hem honom skiljer jag mig, sa Johan.
– Gör det! Jag klarade mig utan dig, klarar mig igen.
Innan han hann åka lämnade hon lägenhetsnycklarna till farmor. Under hans frånvaro hade Elin hittat en ny tillflykt.
– Vi fixar det, pojken min. Du måste hitta jobb här – jag orkar inte ensam, sa farmor.
Hon hade uppfostrat Johan sedan hans mor, en framgångsrik popsångerska, lämnat honom som spädd. Pengar kom tills skolåldern, sedan inget. En gång köpte han rosor till hennes konsert – hon kastade blommorna i ett hörn. Efteråt nekades han bakom scenen.
Nu bytte han kanal när hennes låt spelades. Farmor var hans förälder. Nu blev hon Emils mamma också. Johan hittade ett dagjobb så hon inte skulle tröttna. Elin ringde aldrig – till skillnad från modern, som åtminstone låtsades.
– Johan, jag drömde om farfar, berättade farmor en dag. – Han bad om vatten från källan. Gräset under mig var mjukt som dun… Du stod där i kostym, bredvid en flicka med smilgropar. Ett brudslöjanfall!
– Ingen vill dela detta liv, svarade han.
Nästa morgon vaknade hon inte. Drömmen stämde – nu serverade hon farfar, inte Emil.
Begravningen tärde på ekonomin. Modern dök oväntat upp och erbjöd senare en hemsjukvårdare:
– Jag betalar.
Johan föreställde sig en erfaren kvinna, men fick en nyexad flicka vid namn Lovisa.
– Jag har gått kurser, viskade hon med darrande röst.
Hon ringde varje halvtimme:
– Johan, han hickar!
– Håll honom upprätt. Värm en filt.
Men med tiden lärde hon sig. Johan bytte till svartjobb på bygge för att hinna hem. Helgerna ägnades åt Emil. På hans födelsedag kom Lovisa ändå – med luftballong och stickad overall. De drack te med tårta, promenerade i solsken. Ballongen dansade i vinden.
Vid övergångsstället såg Johan Elin. Hon vände bort ansiktet, skyndade bort med väninnorna.
– Vem var det? frågade Lovisa.
– Ingen, svarade han.
När lönen uteblev ringde han modern:
– Räcker inte mitt stöd? Du är en skam till man!
Skamvarm tänkte han på farmor. Då hördes Lovisas steg. Hon räckte ett kuvert:
– Till läkemedlen. Din mor betalar mig väl – jag sparade till Kina, men bor hos föräldrar…
– Ersättningen… mumlade han.
– Kom på en promenad i helgen?
Hon log. Smilgroparna påminde om farmors dröm. Hjärtat bultade som ballongen mot himlen.
