Mamma sa att sonen inte är min
– Jag vill göra ett DNA-test!
Oskar stod i dörröppningen och visade genom sitt allvar att han inte skojade.
Elsa diskade och tänkte för en stund att ljudet av vatten gjorde att hon hörde fel.
Därför stängde hon av vattnet och frågade sin man igen.
– Vad sa du?
– Jag vill göra ett DNA-test på vårt barn.
– Varför? – frågade Elsa och torkade sina händer.
– För jag tror inte sonen är min.
Vilka nyheter! Deras son Olle var redan fyra år. Visst kunde man inte kalla Oskar för årets pappa, men han hade alltid behandlat sonen med värme. Han tillbringade tid med honom, köpte leksaker och ibland var han ensam med Olle på kvällen när Elsa behövde gå ut någonstans.
Och aldrig nämnde han ett ord om att tvivla på faderskapet. Det fanns liksom ingen anledning. Elsa och Oskar gifte sig för sex år sedan, och ett år senare blev Elsa gravid.
Det året var de lyckliga, och Elsa var naturligtvis inte med någon annan. Det kunde hon inte heller vara! Så varför nu allt detta?
– Kan jag fråga vad som fick dig att bestämma dig för det här? – undrade Elsa.
Oskar log lite ironiskt. Sedan gav han sin fru en kall blick.
– Där ser du! Du försöker redan övertala mig! Om ditt samvete vore rent, skulle du inte ha något att frukta!
Det här kändes som rena galenskapen.
Elsa och Oskar hade inte någon sagolik kärlek, men Elsa trodde att det där var just en saga. Vad är det egentligen med er kärlek? Om man mår bra med någon, respekterar varandra och är trogna, då är det väl just den där kärleken.
Men aldrig under alla år av äktenskap hade hennes man förolämpat henne så som nu. De hade haft både respekt och tillit, men nu anklagar han henne rakt av!
– Jag försöker inte övertala dig, – svarade Elsa så lugnt hon kunde. – Jag undrar bara varför du, efter fyra år, plötsligt tror att Olle inte är din son?
– Han är ju inte alls lik mig! – sa Oskar och tyckte att han hade en oemotsagd poäng. – Jag är blond och alla i min familj är ljusa, men Olle har mörkt hår och bruna ögon!
– Och vad då, jag har själv mörkt hår och bruna ögon? – påpekade Elsa. – Och han är ju en kopia av min pappa, det ser du själv!
– Jag ser det inte, – invände Oskar snabbt, trots att han sex månader tidigare tyckte att Olle var slående lik morfar. – Men jag ser att han liknar din kollega!
– Vem av dem? – frågade Elsa nyfiket.
– Vem, vem? – härmade Oskar. – Jo, den där Karl!
Elsa kunde inte låta bli att skratta. Hon hade redan före graviditeten jobbat som butiksansvarig i en möbelaffär där Karl var en logistikansvarig. Och det fanns inte en gnutta likhet mellan honom och Olle, mer än mörkt hår.
– Oskar, det här är rena rama dumheter, – skakade Elsa på huvudet. – Du vet ju mycket väl att jag aldrig varit otrogen mot dig!
– Mamma och syrran sa ju att du skulle neka! Hur som helst, jag kommer att göra testet!
Jaha, så var det där skon klämde… Allt blev kristallklart.
Elsa var en person som de flesta tyckte om. Hon var snäll, trevlig att prata med och alltid redo att hjälpa till. Men hon hade också en stark karaktär och lät inte någon trampa på henne. Om något inte passade henne, sa hon det rakt ut. Inga krypningar alls.
Hon och svärmor kom aldrig riktigt överens. Fast i början verkade Oskars mamma som en trevlig kvinna. Hon dukade alltid upp när de kom på besök och gav Elsa komplimanger för att Oskar haft sådan tur som träffat en så klok och vacker kvinna. Elsa gladde sig över vilken tur hon hade haft med sin svärmor, när alla andra tycktes ha häxor.
Men snart visade det sig att den här “milösa” kvinnan leende vid bordet, baktalade Elsa bakom ryggen. Att hon var dum, dålig husmor och till och med ful som bara den. Det sista sved mest, för Elsa visste med sig att hon faktiskt var riktigt attraktiv.
Självklart kunde Elsa inte blunda för det här. Vid nästa besök sa hon som det var och påpekade att svärmor fick bestämma sig för vad hon tyckte om henne.
Där och då framträdde svärmoderns rätta natur i all sin glans. Elsa löste dock problemet enkelt – hon slutade umgås med henne. Oskar åkte på besök ibland, också med Olle, men Elsa bjöd inte hem henne.
Oskars syster var av samma skrot och korn som sin mamma. Hon älskade att skvallra och snacka skit om alla. Det var alltid alla andras fel. Som att maken lämnade henne (lär ha upptäckt en älskare), att hon blev av med jobbet (togs på bar gärning med stöld) och att elen stängdes av i lägenheten (så går det när man inte betalar på ett halvår!). I början försökte Elsa hitta en gemensam grund med henne, men att bara sitta tyst och lyssna på hennes gnäll utan att säga emot gick inte för Elsa. Sanningen vill ingen höra.
Och nu visade det sig att Oskar blivit itutad något av sin mamma och syster. Förmodligen har de tjatat på honom länge, och nu hade de fått sin vilja igenom.
Elsa beslöt att ge Oskar en chans att tänka om. Hon satte sig vid bordet och bad sin man att också sätta sig.
– Oskar, du vet att dina släktingar, milt uttryckt, inte tycker om mig. De har fyllt ditt huvud med nonsens, något som kan rasera vårt äktenskap.
– Om du inte har något att dölja, – sa han utan att verka ha hört henne, – då gör vi testet.
– Okej, – gav Elsa upp. – Vi gör det. Men bara under en förutsättning.
– Vad då för något? – hånade Oskar.
– När testet visar att Olle är din son (och det kommer det visa), så packar du dina saker och flyttar till din mamma. Och vi skiljer oss.
– Varför det? – rynkade Oskar pannan.
– För att jag inte kan leva med en man som inte litar på mig trots att det inte finns någon anledning. Om din mammas åsikt väger mer än vår relation, så varsågod! Men om du trots allt skulle börja tänka själv, skulle du förstå att jag aldrig skulle ha svikit dig.
Oskar funderade. Och Elsa hoppades att hennes man skulle komma på bättre tankar och sluta med dumheterna. Men det verkade som om han var djupt hjärntvättad, för efter ett par minuter deklarerade han:
– Vi gör testet. Punkt slut.
– Okej, – nickade Elsa.
Kanske övertygades Oskar om att Olle inte var hans. Eller så tog han inte Elsas ord på allvar. Men redan nästa dag togs DNA-prover från både honom och Olle.
Testet skulle ta en vecka. Under hela veckan pratade Oskar och Elsa inte med varandra. Elsa märkte även att Oskar dragit sig undan från Olle.
Hon väntade otåligt på testresultatet för att kunna slå honom i ansiktet med det. Elsa hade redan bestämt sig. Om det hade varit hans egna tankar kunde hon ha hanterat det. Men nej, allt var bra tills han lyssnade på mamma. Och vad skulle komma härnäst? Skulle svärmor hitta på något mer för att förstöra deras relation och svartmåla henne? Elsa tänkte inte tolerera det.
När resultatet kom på mejlen, kallade Elsa på Oskar. Hon öppnade testet utan att titta på det. Resultatet visste hon redan. Hon visade bara telefonen med skärmen mot sin man.
Han granskar det länge och medkritiskt innan han log.
– Så Olle är faktiskt min! En riktig lättnad! Vi måste fira detta!
– Absolut, – nickade Elsa. – Fast inte fira ditt faderskap – det var känt från början, när jag blev gravid. Utan vårt kommande skilsmässa.
– Skilsmässa? – rynkade Oskar pannan. – Els, du är väl inte allvarlig? Jo, jag tvivlade! Vet du hur många män som uppfostrar andras barn?
– Jag vet inte, och jag vill inte veta heller, – klippte Elsa av. – Men jag vet att jag inte tänker leva med någon som inte använder sitt eget förstånd. Som är redo att såra en närstående bara för att någon sa något. Som inte ens rörde sin egen son för en vecka eftersom han hittat på något i sitt huvud. Gå nu, Oskar.
Oskar kämpade länge för att bevara familjen. Han bad till och med om ursäkt för sitt beteende och lovade att inte lyssna på sina släktingar igen.
Men Elsa var obeveklig. Vilken liten grej, men det avslöjade essensen av mannen hon levde med och som hon fått barn med.
Elsa önskade den kvinna med vilken Oskar kommer att få ihop det med framöver lycka till. För hon skulle också få det tufft med de giftiga tungorna i Oskars släkt. Fast kanske har Oskar lärt sig en läxa, och kommer att tänka klokare nästa gång. Fast, det är nog inte troligt. Människor förändras sällan.
