Gustav ställde hinkarna med vatten på bänken i Ingrids farstu och tänkte gå därifrån, men den gamla damen grep honom i ärmen och gav tecken att han skulle följa med in i stugan. Han satte sig på en bred träbänk bredvid dörren och väntade på hennes nästa direktiv.
Värdinnan tog tyst fram en gryta ur ugnen, pekade mot pendelklockan som visade att det var dags för lunch, och hällde upp surkålssoppa i en stor kopp. Till det serverade hon en bit fläsk, en lök och en skiva rostat bröd. Sedan tog hon fram en liten flaska brännvin. Hennes böjda rygg var täckt av en varm sjal. Trots att det var varmt inne bar hon yllesockor.
Gustav sa med låg röst:
– Soppan tackar jag inte nej till, men brännvinet avstår jag ifrån. Jag har lovat att inte röra det efter förra gången jag blev för full och orsakade bråk på festen. Jag blev avundsjuk på Märta och det hela slutade i slagsmål. Jag borde ha blivit anmäld! För de trasiga stolarna fick jag betala. Min mamma berättade att du hade ryggont, så jag kom för att ta med vatten. Efter soppan hämtar jag ved. Om du behöver mer hjälp är det bara att säga till. Min mamma tror jämt att jag slappar framför TV:n. När hon ser mig bli lat hittar hon alltid något åt mig att göra.
Gustav skrattade åt sitt eget skämt, så att han höll på att sätta soppan i halsen. Ingrid bankade honom i ryggen så hårt som om hon spikade i en vägg. Han fortsatte med soppan och fläskbiten innan han frågade:
– Ingrid, när du ligger ner för natten, rätar ryggen ut sig eller måste du ligga i böjd ställning?
Ingrid såg på Gustav med sina blåa, leende ögon och viftade med handen.
– Du var nog väldigt vacker som ung, med sådan hårman och välformade ögonbryn. Dina ögon lyser som små stjärnor. Märta, min fästmö, är också vacker! Hör här, jag kan räkna upp hennes egenskaper och du får bocka av med dina fingrar, men jag tvivlar på att de räcker till: vacker, ståtlig, blygsam, snäll, arbetsam, ordentlig, sparsam, hon sjunger bra, dansar vackert, är inte girig, aldrig gift, dricker inte, röker inte, och driver inte omkring. Så många fördelar!
Gustav märkte att Ingrids ögon skrattade. Hennes bröst kändes som om de vibrerade av skratt, men ingen röst kom ut.
– Men vad vackra och klara ögon du har för din ålder! Sa Gustav. – Du känner till Märta, eller hur?
Ingrid ryckte på axlarna och öppnade händerna som för att säga: “Hur skulle jag kunna veta, om ni är bra eller dåliga?”
– Självklart är vi inte som ni var. Ni lyssnade på era föräldrar. Men vi talar vår sak och säger ifrån när vi inte håller med. Min pappa rådfrågar alltid mig innan han bestämmer något. Och mamma behandlar mig som husets herre. Mina bröder har flyttat till städerna, och jag är yngst och bor kvar hemma tills jag gifter mig. Jag vill gifta mig och skaffa många barn. Märta är stark och frisk. Jag, som är veterinär, kan säga att hon kan ha så många barn hon orkar. Förresten, jag hade inte tillräckligt många fingrar för att räkna upp hennes fördelar, eller hur?
Gustav åt med god aptit och blev dåsig av stugans värme. Trots Ingrids ryggproblem var det mycket rent i huset. Särskilt uppmärksammades den stora sängen med duntäcken, stora kuddar och en sängkappa.
Gustav drömde högt:
– Tänk en sådan säng att sova i under sin bröllopsnatt! Men å andra sidan kanske det skulle bli för varmt.
– När Märta avslutar sina studier och återvänder till byn ska vi ha ett storslaget bröllop. Hon utbildar sig till sjuksköterska. Visst är det härligt, jag kommer ta hand om djuren och hon om människorna. Min mamma kallar ibland min pappa för en ‘gris’. Kanske är vi alla inte bättre än djur. Stig stal en moped och körde den i sjön. Och Oskar nästan brände ner höladan när han rökte där. Vad tänker de med?
Den värsta är ändå Johan. Han bedrog Emma, fick henne med barn och tog sedan med en ny flickvän från stan. Emma var helt förstörd, vi trodde att hon skulle göra slut på allt. Men nu går hon omkring med gravidmagen och ler, glad över att det är en pojke. Hur kan Johan bara gå förbi huset, där hans eget barn bor? Jag kommer aldrig att överge Märta!
Jag vill omfamna henne så hårt att vi smälter samman. Men hon är en sådan anständig tjej, före bröllopet är det inget sådant. Den där gränsen bryter hon inte, och jag tänker inte tvinga henne över den.
Gustav åt sig mätt, nästan sömnig i värmen från kaminen. Men trots Ingrids ryggproblem var hennes hem mycket rent, särskilt sängen med sina mjuka kuddar och duntäcken.
– Jag kan nästan se det framför mig, sa Gustav plötsligt, – hur när vi får vårt hus i byn och jag kommer att sakna våra små samtal. Vi bor ju inte grannar längre. Men jag kommer alltid hitta tid att hjälpa dig och prata med dig.
Ingrid plockade skickligt fram en gryta med korngryn och kött. Doften spred sig i stugan, och Gustav snurrade på näsan av glädje, redo för nästa rätt. Som ett barn bankade han skeden på bordet. Ingrid log, glad att hennes mat föll den unge mannen i smaken.
– Om du vill kan du lägga dig på sängen medan jag äter. Eller är den bara för prydnad? Vi ska nog använda den när jag och Märta gifter oss.
Gustav höll på att kvävas av skratt igen, men Ingrid klappade inte honom i ryggen nu. Hon ville bara visa sin tacksamhet för den trevliga stunden. Med sina grova, men varma händer strök hon honom över ryggen och kysste lätt hans hjässa.
Gustav reste sig från bordet och sa:
– Hur ska man nu kunna jobba med en så full mage? Sängen känns som rätt plats just nu.
Han skrattade och gick ut på gården, hämtade in ved, sopade rent i farstun, besökte ladorna, kollade på grisen och tackade Ingrid innan han gick hem.
– Var har du varit så länge? Märta har ringt och du har varit hos Ingrid så länge?, sa hans mamma när han kom in genom dörren.
– Det var inte lätt att avbryta hos henne, hon ville alltid höra något nytt, skrattade Gustav och fortsatte, – Mamma, var hon alltid stum?
– Nej, Gustav. Som ung: sjöng hon under kriget som en riktig artist. Gick runt och sjöng patriotiska sånger, men när tyskarna kom och hon sjöng “Den heliga kampen” när de avrättade motståndsmän, skar de av hennes tunga. Partisanerna räddade henne innan de hann skjuta henne. Vi trodde att vi hade fått en stum kvinna i byn, men ordföranden berättade nyss.
– Mamma, hon talar med ögonen! När jag berättade om Märta, blev de helt lysande. När jag berättade om Johan, blixtrade de av raseri. Hon är så snäll, man känner sig bara välkommen. Hon pratar inte med händerna som andra stumma, utan det är som om hon bara är eftertänksam. Imorgon lovade jag att hjälpa henne i ladan. Så inte behöver du hitta på jobb åt mig, jag har redan fullt upp.
