Varför skulle jag åka och hälsa på dem? Jag minns dem inte ens!
– Hej Emelie!
– Hej! – svarade Emelie förvånat. Numret syntes inte, rösten var okänd, men de tilltalade henne vid namn.
– Det är moster Lisa från Malmö, Andrés moster. Vi kunde inte komma till ditt bröllop, men vi har fått ordning på saker och ting nu och tänkte komma och hälsa på. Lära känna den nya släkten.
Emelie var så överraskad att hon inte visste vad hon skulle svara. Hon visste inte att André hade en moster i Malmö. Det hade gått mer än ett år sedan bröllopet, men den frånvarande mostern hade aldrig nämnts.
– Du måste ha slagit fel nummer.
– Är det inte Emelie?
– Jo, men jag har aldrig hört att André har en moster i Malmö.
– Är André Norrman din man?
– Ja, det är min man.
– Och jag är hans moster.
– Jaha, vad bra att du är hans moster, men det behövs inte att komma hit.
– Varför?
– Vi arbetar inte och tar inte emot gäster.
– Vilket gästfrihet, jag förväntade mig inte det…
– Förlåt, jag har inte tid att prata just nu.
Där avslutade Emelie samtalet. Hon var ingen blyg flicka och kunde alltid stå upp för sig själv.
– Gäster är det sista vi behöver. Jag får fråga André om den där mostern från Malmö. – Hon beslöt sig och fortsatte med sitt arbete.
Senare på kvällen ringde svärmor.
– Hej Emelie! Det var länge sedan ni hälsade på.
– Hej, Gunilla! Jag tittar in imorgon, tar med matvaror och vitaminer åt er.
– Tack, Emelie. Vi har allt vi behöver, vi saknade bara er. Ringde Lisa dig?
– Ja, det var en kvinna som presenterade sig som Andrés moster och ville komma och hälsa på. Jag sa att vi har inte tid för gäster just nu.
– Hon ringde mig också och klagade på att du hade varit oartig mot henne.
– Skulle jag vara oartig? Du känner ju mig.
– Precis, jag vet hur du är. – svarade svärmor med en ironisk ton.
– Jag sitter bakom ratten nu. Vi pratar imorgon.
Emelie och hennes svärmor hade inte alltid haft det så lätt tillsammans.
André hade vuxit upp i en militärfamilj. Hans far, Bengt, var en sträng man och krävde ordning av sin son. I hans närvaro uppförde sig André på bästa sätt. Men hans far var ofta borta på övningar och resor i tjänsten.
När fadern var borta, var André oregerlig.
Moderns ständiga påminnelser irriterade honom mycket. Ju mer hon skyddade honom, desto mer delade han sig med busstreck. Han skolkade från skolan och idrottsträningar. Modern klagade aldrig till fadern, hon visste – straffet skulle bli hårt, och hon tyckte synd om sin son.
Trots sin ålder, stod André fortfarande under sin mors uppsyn. Hon ringde honom flera gånger om dagen och kunde möta honom på jobbet, låtsas som om hon bara råkat vara i närheten.
Alla Andrés vänner var gifta, och hans mamma började oroa sig för att hennes vackre och kloke son snart skulle bli trettio och fortfarande vara singel.
Hon började till och med leta efter en fru åt sonen bland vännernas döttrar, vilket bara ledde till skämt från Andrés sida. Och tro det eller ej, men trots Andrés charm och utseende stod inte friarna på kö.
Äntligen kom den dagen då sonen meddelade att han skulle presentera sin fästmö för föräldrarna under helgen.
Fadern godkände hans val, men modern gillade inte fästmön. Gunilla var van vid att bestämma allt i familjen, och männen fogade sig efter henne.
Redan från Emelies sätt kunde hon se att svärdottern skulle vara svår att kontrollera. Hon såg hur mycket kärlek och ömhet André kände för Emelie och såg en konkurrent i henne.
Emelie var självsäker och hade inget behov av svärmoderns råd, och om det uppstod konflikter stod André alltid på Emelies sida.
De bodde i Andrés lägenhet, som hans föräldrar hade hjälpt till att köpa före bröllopet.
Svärmodern kunde i början komma oanmäld vilken tid som helst för att kontrollera ordningen, men efter flera gånger blev hon tydligt tillsagd av Emelie.
– Kom inte hit utan förvarning eller när vi inte är hemma, annars måste vi ta nycklarna ifrån dig eller byta lås.
– Det här är inte bara min sons lägenhet, vi hjälpte honom att köpa den. Därför har jag rätt att komma hit när jag vill.
– Och vad har du då här att göra?
Svärmodern blev förvirrad. Att erkänna att hon ville kontrollera ordningen var obekvämt och pinsamt. Men Emelie fortsatte.
– Jag är nu värdinna i den här lägenheten som din sons fru. Och jag kräver att du respekterar mina regler. Nyckeln är för nödsituationer, inte för att komma hit i tid och otid när vi inte är hemma.
– Jag är hans mor, vi har uppfostrat och försörjt honom. Du kom hit till allting färdigt…
Emelie avbröt.
– Tack för att ni uppfostrade honom. Men det var min man som tog mig till det här hemmet, och som hans fru är jag värdinna här. Jag accepterar inga andra villkor.
André stöttade sin fru, och hans mamma blev sårad. Men det unga paret uppmärksammade inte hennes klagomål. Hon gnällde ett par veckor men accepterade till slut situationen.
Hon öppnade aldrig dörren med sin egen nyckel längre, utan kom när Emelie var hemma och ringde innan. Emelie välkomnade henne alltid väl och bjöd på te eller ett glas vin.
Svärmodern kunde ibland påpeka att det inte var undanplockat hemma, men Emelie tog aldrig illa upp utan gjorde hennes anmärkningar till ett skämt eller erbjöd sin hjälp.
– Förlåt, har haft mycket arbete. Om du inte känner dig bekväm – gör en insats och städa, jag tar inte illa upp, jag vill vila.
– Har ni ingenting hemma? Vad äter ni?
– Kylskåpet är fullt, den som blir hungrig först får laga mat. Var inte blyg, ta vad du vill.
Gradvis förändrades svärmoderns attityd mot Emelie och de blev till och med vänner. Svärmor kom gärna på besök med gåvor.
Och Emelie och André hälsade också på hemma hos svärföräldrarna, tog med matvaror. Fadern, som gått i pension, fortsatte att arbeta, och svärmodern behövde sällskap.
– Vad kan jag ta med till er? Jag har bilen, varför ska ni bära på tunga påsar.
Så den här gången åkte Emelie till svärmodern, och de åt middag tillsammans. Hon tog med hemlagad mat åt André också, så Emelie slapp stå vid spisen hemma. Och naturligtvis kom samtalet in på mostern.
– Vad sa moster Lisa till dig?
– Hon ville komma och hälsa på. Jag sa att vi inte har tid med gäster just nu.
– Helt rätt. Hur fick hon tag i ditt nummer?
– Ingen aning.
– Hon ringde mig en gång till. Hon är min kusin. Vi har knappt haft någon kontakt. Hon har haft det tufft i livet, skiljt sig, andra äktenskapet blev också ett misslyckande. Nu bor hon i Malmö och verkar ha gift om sig. De har hus, trädgård och djur. Dottern ska försöka komma in på universitet i Stockholm till hösten.
– Och vad har det med oss att göra?
– Hon ville komma och hälsa på. Hon har bara en dotter och bekymrar sig. Vill att någon ska se efter flickan.
– Så hon vill att vi ska ha hennes dotter boende här.
– Det känns inte rätt att neka att hjälpa släktingar.
– Vad är det som känns fel? När hade ni senast kontakt? André känner dem inte. Har ni deras adress? – Utan att vänta på svar fortsatte Emelie. – Låt oss inte leta efter problem. Jag känner dem inte och hör om släkten för första gången.
Efter att ha sagt adjö till svärmodern åkte Emelie hem. Hon berättade för André om samtalet, men han brydde sig inte, och historien glömdes bort, men den var inte slut.
En vecka senare var det lördag. Emelie och André hade ingen plan för helgen, de tänkte bara vila och sova ut. Vid lunch ringde det på dörren.
Emelie var i köket, och André kände sig inte särskilt pigg på att resa sig från soffan.
– Väntar du på någon?
– Nej! Öppna, jag har händerna fulla.
– Varför, vi väntar ju inte på någon? – mumlade André och gick för att öppna.
Utanför stod tre personer. André förstod att det var moster Lisa med familj, men han kände inte igen henne genast eftersom han senast sett henne när han var liten.
– Ni väntade inte, men vi kom ändå. – sa hon glatt och började ta in väskor i lägenheten, medan mannen sprang ner för att hämta fler saker.
– Vi väntade verkligen inte på någon idag. – sa Emelie med en suck. Hon följde händelserna utan att säga något, medan hon sneglade på André. Hon hade inget annat val än att be gästerna stiga in.
– Nåväl, kära gäster, kom in. – Sades med en ironisk ton. – Jag antar att du är moster Lisa.
– Ja, Elisabeth Andersson, det här är min dotter Cajsa och min man Arvid. Oroa er inte, vi stannar inte länge.
Emelie lät gästerna fräscha upp sig efter resan och bjöd dem till bords, men påpekade samtidigt att komma oannonserad är dåligt uppförande.
– Vi väntade inte på besök och har därför inget speciellt förberett, så ni får vara nöjda med det som finns i kylskåpet.
– Vi har allt vi behöver med oss. Vi har med oss godsaker. Allt är hemgjort och från vår egen gård.
Moster Lisa började packa upp väskorna och fyllde bordet med mat, ostar och korvar. Doften av hemrökt mat spred sig i köket. I nästa väska fanns honung, sylt och torkad frukt.
– Men det där är alldeles för mycket! Vi kan inte äta allt och har ingen plats att förvara det.
– Dela med er till föräldrarna. Allt ni har här är köpt i affär. Men detta är hemgjort och utan kemi. Sylter och inläggningar behöver inte stå i kylskåp.
Medan Emelie packade upp med gästerna, ringde André till sin mor som nu var på väg med sin man. Moster Lisa gjorde situationen klar.
– Syftet med vårt besök är inte bara att lära känna släkten. Cajsa avslutar gymnasiet i år och planerar att börja på universitet. Vi ville bara introducera henne till er, för man vet aldrig vilka problem som kan uppstå. Och om det är något, så känner vi varandra nu. Vid universitetet finns studentboende, så hon kommer att bo där. Min dotter är duktig och smart.
Efter en stund försvann obehaget. Elisabeth Andersson hade en naturlig förmåga att få folk att känna sig bekväma, och Andrés far fann snart gemenskap med hennes man. Andrés föräldrar anlände också.
Kvällen blev trevlig. Emelie slappnade av och log. Alla uppskattade Elisabeth Anderssons delikatesser. Rökt ost, hemlagat kallskuret och korvar – allt var utsökt.
Den oväntade överraskningen blev till ett varmt familjärt samkväm. Alla berättade om sina familjer och minnen. De talade om ungdomsår och delade nyheter om släktingar. Elisabeth Andersson mindes huset hemma med en vemodig ton.
– Jag vill åka tillbaka till min by, det var så länge sedan jag var där. Alla har nog flyttat till stan.
Svärmodern bjöd släktingarna att övernatta hemma hos henne, det skulle bli trångt annars. Efter diskussion bestämdes att Cajsa skulle stanna med de yngre och Elisabeth och hennes man skulle följa med svärmodern. På söndagen gick Emelie och André med Cajsa på sightseeing i Stockholm, visade henne Gamla Stan och Kungsträdgården.
På måndag morgon kom moster Lisa och hennes man för att hämta Cajsa. Emelie och André tog farväl av släktingarna och skyndade iväg till sina jobb. En ny arbetsvecka tog sin början.
På kvällen efter jobbet diskuterade Emelie och André besöket. Hon tyckte det var märkligt att de kom till dem snarare än svärmodern.
– Trevliga människor, jag är glad att vi träffades. Men varför har ni inte haft kontakt på så länge?
– Jag vet inte, du måste fråga mamma. Jag gick i andra klass när moster Lisa och lilla Cajsa hälsade på.
– Vi blev inbjudna att besöka dem också. Kanske vi kan åka dit. Ta bilen på sommaren och köra ner till havet och stanna hos dem ett par dagar. På vägen tillbaka tar vi med oss Cajsa till Stockholm. Jag hoppas hon kommer in på universitetet.
Cajsa kom in på universitetet. Hon stannade hos dem några dagar innan hon flyttade till studentboendet. Ibland hälsade hon på. Emelie och Andrés resa till havet blev uppskjuten – de väntade tillökning i familjen.
