Försovit mig! På väg från badrummet till ytterdörren, efter att hastigt ha sminkat sina läppar, tittat snabbt i spegeln och dragit på sig kappan och skorna, stod Lill redan i hissen tre minuter efter att ha vaknat.
När hon steg ut på gatan insåg hon att det duggade i det typiska, trista septembervädret. Det fanns ingen tid att hämta ett paraply. Mobilklockan hade svikit henne denna morgon. Flickan sprang mot busshållplatsen, paniken spred sig. Att komma för sent till jobbet! Med hennes chef kunde det lika gärna betyda att jobbdagen var förlorad och kanske till och med resultera i en avskedning.
Medan hon rusade, gick Lill igenom alla möjliga utfall av dagen i sitt huvud och accepterade varje scenario. Hon hade redan sagt farväl till sina favoritkunder, sin bonus och en extra ledig dag som hon hade kvar från förra semestern. Andra lika stressade och försenade människor passerade. Alla var förlorade i sina egna funderingar och ingen märkte något omkring sig. Allt var grått, trist och sorgligt. Och regnet gjorde bara dagen ännu dystrare, en dag som inte började bra från början.
Det var mindre än tvåhundra meter kvar till hållplatsen när Lill plötsligt stannade och vände sig om. Vid en sliten bänk satt en liten blöt kattunge. Han tryckte in sina tassar under sig och försökte jama, men lyckades bara öppna munnen utan ljud.
För ett ögonblick funderade hon på om hon skulle fortsätta eller hjälpa den lilla varelsen, som verkade vara i nöd. Hon insåg att hon skulle komma för sent oavsett och att hon lika gärna kunde lyssna på hennes chefs utskällningar, så beslutet blev att rädda kattungen.
När hon närmade sig, såg hon att kattens bakben var böjt i en onaturlig vinkel.
– Herregud! Vem har gjort detta mot dig?
De sista tveksamheterna försvann som morgondimman. Kattungen var så genomblöt och kall att han darrade som ett sista septemberlöv kvar i vinden.
Försiktigt svepte Lill in den lilla drabbade i en vit sjal och lade honom under jackan innan hon skyndade vidare mot hållplatsen. Hon bestämde sig för att först ta sig till jobbet och sedan se hur hon kunde hjälpa sin nya vän. Att lämna honom i regnet kunde hon inte med sitt goda hjärta.
Försöket att smyga in på sitt kontor obemärkt misslyckades. Nästan framme vid sitt skrivbord, i korridorens sista sväng, stötte Lill på sin chef.
– Larsson! En hel timma! Var har du hållit hus? Vem ska utföra ditt jobb? Har du tappat förståndet?
Och sedan kom en mängd fler frågor, alla designade för att få den blyga kvinnan att känna sig maktlös och skjuta ner henne. Allt hon kunde säga var:
– Här är han, sade hon och knäppte upp översta knappen på sin kappa.
Den lilla olyckliga kattansiktet kikade fram. Kattungen hade torkat något och han mjauade svagt.
– Hans ben är skadat, jag kunde inte lämna honom ute… Det regnar…
Tårarna fyllde hennes ögon och orden snubblade ut medan händerna skakade. Hon hade redan i tankarna skrivit sin avskedsansökan och skulle ta sina saker. Men en varm, stark hand stannade henne.
Chefen tog upp sin telefon och ringde ett bekant nummer. Sedan skrev han en adress på en lapp och bad henne åka dit utan dröjsmål och rädda kattungens ben.
Förståendes förändringen hos chefen, tog Lill lappen, stoppade den i sin ficka och skyndade mot utgången.
– Du behöver inte komma tillbaka hit.
Hennes hjärta sjönk, men chefen fortsatte:
– Idag har du ledigt. Och imorgon också. Och jag vill tacka dig. Du får en bonus… för din kärlek till djuren.
Chefen hette Viktor Johansson. Han var lite äldre än Lill och gav alltid intryck av att vara sträng. Lill brukade bara träffa honom i arbetssammanhang, men på kontoret ryktades det om hans hårdhet mot sina anställda. På veterinärkliniken, som hennes chef skickat henne till, tog veterinären snabbt hand om kattens ben. Det var ingen fraktur, bara en kraftig stukning.
Veterinären skrattade och berättade att han kände Viktor sedan barndomen. Redan som ung hjälpte han hemlösa djur och räddade dem ur svåra situationer. När han tjänade pengar skänkte han alltid till djurhem. Men med människor hade han alltid haft svårt att interagera. Efter att ha förlorat sin familj som ung, hade han blivit hård och sluten.
Historien berörde Lill så starkt att hon inte kunde sluta tänka på Viktor hela dagen. Hon ville visa honom omtanke och stöd.
På kvällen bar Lill in sin nya vän till en mjuk säng där den lilla gosade sig. Äntligen var hennes ensamhet, och kattungens, över. Hon skulle med glädje ge honom all sin kärlek.
Med dessa tankar i sitt hjärta gjorde hon iordning en mysig bädd åt Misse. Plötsligt ringde telefonen. Det var Viktor.
– Hur mår vår patient?
Hon rodnade och berättade ivrigt om hans tillstånd och tackade sin chef ingående. Ovänat bjöd Viktor ut henne på middag och de pratade hela natten.
Mannen som nu kändes så nära, satt där bredvid henne, och katten med sitt bandagerade ben fick mängder av kärlek från två människor med själar i harmoni.
Snart hjälpte de tillsammans fler djur i nöd och tog hand om Misse som verkade vara en själ som hörde ihop med dem.
