För en man kan kort växt vara som en gudomlig prövning. Anders Svensson hade sedan barndomen skämts över att vara kortast i klassen. I trean hoppades han fortfarande att hinna ikapp kamraterna, men i tonåren försvann allt hopp.
Han var en godhjärtad själ – skämtsam, hjälpsam och omtyckt av alla i samhället. Efter gymnasiet blev han lastbilschaufför på ett lantbrukskooperativ. Medan alla klasskamrater gifte sig och skaffade barn, gick Anders ensam kvar.
En sommarkväll körde han hem från Eskilstuna. Vid utkanten av staden såg han en kortväxt flicka i bredbrättad hatt med en jättelik väska. “Sådan fru skulle jag vilja ha”, tänkte han och log för sig själv.
Plötsligt ryckte vinden till och förde med sig flickans hatt över vägen. Hon sprang efter den utan att tänka. Anders bromsade hårt – flickan låg nu gråtande under fordonet.
“Är du skadad?” frågade han oroligt. Hon skakade på huvudet: “Det är hatten… Mamma gav mig den innan hon gick bort.”
Anders stirrade förhäxad. Här stod kvinnan han drömt om, som han fantiserat om att bygga ett liv med. Han hämtade hatten, borstade av den och räckte över den med darrande händer.
“Jag heter Anders. Vart ska du?”
Linnea – så hette främlingen – berättade att hon var på väg till moster Maj i Röda Morgonljus. Efter sin kockutbildning på yrkeshögskolan hade hon inget hem kvar sedan fadern gift om sig.
Deras byar låg nära varandra. Under färden kände Anders hur hjärtat bultade. Plötsligt stannade han bilen och tog hennes hand: “Linnea… Tror du det var en slump att din hatt flög framför mitt hjul? Jag vet att du är den jag väntat på. Gif dig med mig.”
Hon tittade på hatten, sedan på honom – och nickade.
Två månader senare vigdes de. Grannarna önskade dem väl, men ingen avundades deras lycka mer än paret själva. Ett år senare föddes deras första barn, Albin.
Då började något märkligt hända. Linnea växte. Efter tre barn var hon ett huvud längre än Anders och hade fyllt ut. “Det är barnafödandet”, sa moster Maj. Vänner skämtade, men Linnea såg bekymrad ut: “Anders lilla… tänker du lämna mig nu?”
Han strök henne över kinden: “Jag älskar dig i alla former. Bara du inte lämnar mig.”
Fem år senare hade de fem barn. När de gick hand i hand genom byn – han med armen om hennes midja, hon med handen över hans – viskade folk avundsjukt: “Sådan kärlek varar livet ut.”
En dag rasade taket på ladugården ner över Anders. Linnea lyfte bort bjälkar som om de var kvistar och bar sin blödande man till sjukstugan. “Tack för att du gav mig denna styrka”, viskade hon till skyn.
Åren gick. Barnbarn och barnbarnsbarn fyllde huset. I byn fanns inget äldre par mer älskat än den lille halte morfar Anders och långa, fylliga mormor Linnea – två själar som burit varandra genom livet, hand i hand till sista andetaget.
