– Andersson, frukost. – Sköterskan rullade in en vagn i rummet. Annika öppnade ögonen något och vände motvilligt huvudet mot dörren.
– Nej tack, jag tror inte det. – Svarade hon.
– Åh, åh, åh, unga dam, ni behöver samla kraft. – Efter sköterskan kom läkaren in.
Annika förblev tyst. Sköterskan ställde snabbt en tallrik med gröt och ett glas te på bordet och viskade:
– Ät nu, Peter är ju faktiskt klok. – Och skyndade sig att lämna rummet.
– Hur är humöret? Vårkänsla? – Peter log.
– Inte riktigt. – Svarade Annika dystert och vände sig mot fönstret.
– Det är bra. – Sade läkaren utan att bry sig om hennes ton. – Operationen är planerad till imorgon. – Meddelade han seriöst.
– Ökar chanserna? – Frågade Annika och vände sig om.
– Utan tvekan. Men vi kan inte tala om full återställning ännu. – Erkände Peter.
– Kommer jag att kunna gå? – Annikas röst blev mer spänd.
– Jag vill inte ge falska förhoppningar… – Efter en kort paus svarade Peter. – Men alltt måste försökas.
– Jag förstår… – Annika vände sig åter bort. Hon märkte inte hur Peter gick ut, precis som hon inte hörde fåglarna vid fönstret sjunga vårmelodier.
Olyckan var hemsk. Bakom ratten satt Annikas vän Emma. Hon försökte väja för en mötande bil men gled på den hala vägen. Kollisionen var oundviklig och den mesta kraften av stöten tog passagerarsidan. Annika återfick medvetandet först på sjukhuset. Hon fick veta att Emma klarade sig med brutet arm och hjärnskakning. Annika däremot, hade brutit flera revben och drabbats av ett öppet benbrott, men värst var ryggraden. Prognoserna var dystra, chanserna att Annika skulle kunna gå var minimala. Kanske hade någon annan känt glädje över att bara vara vid liv, men för Annika gick hela världen under. Dansen var hennes allt: livet, försörjningen, inspirationen. Rörelse var lika livsviktigt för henne som syre för andra. Vad nu?
Nästa slag mot henne var Olofs reaktion. De hade varit tillsammans i två år och nyligen hade han fria till henne. Två veckor tidigare, när Olof satt hos Annika på sjukhusrummet, förstod hon utan ord att bröllopet aldrig skulle bli av. När Annika berättade om läkarens prognos, satt Olof tyst och stirrade i golvet innan han mumlade:
– Du måste ändå tänka positivt. Allt kommer att bli bra.
De följande tre dagarna kom han inte. Sedan kom ett kort sms från honom: “Förlåt. Jag klarar inte detta.” Den sista tunna tråden av hopp brast. Annika grät inte längre, hon tittade med tomma glasartade ögon på det vita taket och föreställde sig det falla över henne och avsluta allt.
Mamma försökte trösta henne, klappade hennes hand och log tappert, försäkrade att inget var förlorat och att de skulle kämpa tillsammans. Men Annika såg att mammas ögon var röda av tårarna hon grät ute i korridoren. Läkaren, Peter, insisterade också på att Annika måste kämpa.
– Varför? – Frågade Annika vid ett tillfälle.
– För att bli lycklig. – Svarade Peter enkelt.
– Jag kommer aldrig bli lycklig igen. – Sade Annika. Peter tittade noga på henne:
– Du kommer att bli det. Men det beror mer på dig än någon annan. Jag är inte särskilt erfaren, men vet du, jag har mött människor som övervinner det omöjliga och lämnar bakom sig sjukdomar för att de ville leva, glädjas och vara lyckliga.
Annika svarade inte. Hon ville inte leva. Hon ville inte leva såhär. Och hur kan man vara lycklig? – tänkte hon men sade inget. Kanske är det läkarnas jobb att ge patienter hopp.
– Har du inte somnat? – Peter öppnade dörren försiktigt och lät en ljusstrimma tränga in i det mörka rummet.
– Nej. – Svarade Annika, utan att märka att Peter nu tilltalade henne med “du”.
– Är du orolig? – Frågade han och satte sig vid fönstret.
– Nej. – Hon ryckte på axlarna.
– Kan du tänka dig att olyckan aldrig hände. Tio år har gått. Hur skulle ditt liv se ut? – Frågade Peter och tittade ut genom fönstret.
– Jag vet inte. Kanske skulle jag ha fortsatt uppträda. Eller kanske hade jag följt med min dotter till danslektioner. – Annika log svagt, men mindes sedan att bröllopet aldrig blev av. – Vet du, han lämnade mig genast. När han fick veta, lämnade han mig.
– Vem? – Peter förstod redan svaret. – Tror du att han älskade dig?
– Jag vet inte. – Hon ryckte på axlarna igen. – Kanske är det bara i romantiska filmer man älskar så mycket att man är redo att göra vad som helst. I verkligheten lovar man att ge bort stjärnor, men i handling… – Hon tystnade plötsligt. Peter var ju trots allt också en man. En ganska ung och attraktiv man, insåg Annika nyss. Han kanske hade en egen flickvän eller fru, och hur skulle han reagera i en liknande situation? Han stöttade i alla fall en främling som henne.
– Sov nu, Andersson. Du kommer också att få dina stjärnor. – Peter lämnade rummet. Annika tittade ut genom fönstret. En bit stjärnhimmel var verkligen synlig. “Den där stjärnan skulle just nu kunna falla” – tänkte hon, men ingen stjärna föll, åtminstone inte förrän hon somnade.
– Hur mår du? – Peter stod vid Annikas säng. – Läkaren sa att operationen gick bra.
– Kanske. Men jag känner fortfarande ingenting i benen. – Hon suckade.
– Se här vad jag har till dig. – Peter räckte henne en liten ask. Annika öppnade den och log. Asken var fylld med små glänsande konfettistjärnor. – Om du anstränger dig kommer du själv kunna nå stjärnorna. – Lovatde läkaren.
Rehabiliteringen var lång, ansträngande och verkade fruktlös för Annika. Peter, hon kallade honom nu vid förnamn också, besökte henne ofta. De talade som gamla vänner, om allt möjligt. Peter kunde få henne på andra tankar, och hon började tro på hans ord om att hennes ansträngningar skulle ge resultat.
– Hur har det gått idag? – Peter kom in efter hennes dagliga övningar, där sjuksköterskan försökte få igång hennes stela ben.
– Inte ett dugg. – Annika slog ut med händerna.
– Syrenen blommar. – Han räckte henne en doftande kvist. Hon andades in den friska, kittlande doften och började genast leta efter en fembladig blomma med barnslig iver.
– Inget där heller. – Hon strutade med läpparna och tittade upp.
– Här då? – Peter räckte henne en annan liten ask. Hon log i förväntan på att ännu fler konfettistjärnor skulle regna över henne. Men när hon öppnade asken stelnade hon för ett ögonblick. På en liten ring gnistrade en annan slags stjärna – en liten sten.
– Vill du gifta dig med mig? – Frågade Peter när Annika tittade från ringen till honom. Hon blev tyst. Peter suckade och satte sig på sängen.
– Du satt just på min fot… – Sade hon tyst. – Du satt just på min fot! – Plötsligt ropade hon glatt och skrattade. – På foten! Jag känner foten!
Peter hoppade upp och började skratta han med. Då brast Annika i gråt. Hon log, men tårarna rann över kinderna.
– Gör det ont? – Undrade Peter oroligt. Hon skakade på huvudet:
– Kommer du ihåg vad jag sa? Att jag aldrig skulle bli glad igen. Jag trodde verkligen det. Men idag är jag så lycklig. Om du har mod att fria till en krympling så skrämmer mina tårar dig nog inte? – Hon skrattade.
– Inget skrämmer mig. – Svarade Peter och tittade kärleksfullt på sin fästmö.
***
– Mamma, såg du? Jag klarade det! – Frida ropade och sprang till bänken där Annika satt.
– Ja, jag såg det. Och jag filmade det till pappa. Du är så duktig. – Annika kramade sin dotter.
– Rosa sa att jag ska få dansa i centrum. – Frida skröt. – Betyder det att jag är bäst?
– Ja. – Viskade Annika och delade en hemlighet med sin dotter. – Men tyst nu, annars kanske inget går vägen. – Frida nickade förstående. – Packa ihop nu, så åker vi och möter pappa på jobbet.
Tio år hade gått. Stora scener kunde Annika inte längre dansa på, men på sitt eget bröllop dansade hon rätt bra. Som Peter noterade, bättre än honom. Vägen till stjärnorna var lång men med Peter klarade hon den. För att aldrig glömma detta och att man alltid ska tro på det bättre, föreslog hon att de skulle måla sovrumstaket som en stjärnhimmel. Peter instämde. När Annika slog upp ögonen varje morgon visste hon att stjärnorna bara var en armlängd bort. Vilka stjärnor som helst, och närsomhelst.
