Från sin pension, förutom de nödvändiga betalningarna för el och vatten samt storhandlande av matvaror, brukade Daria Johansson unna sig en liten gåva – en liten påse med hela kaffebönor.
Bönorna var redan rostade, och när hon klippte ett hörn av påsen spred sig en fantastisk arom. Man måste andas in med slutna ögon, bortse från alla sinnen utom luktsinnet, och då skulle magin hända! Tillsammans med den förtrollande doften verkade kraften strömma in i kroppen, och flickdrömmar om avlägsna länder väcktes till liv: drömmar om havets brus, ljudet av tropiskt regn, mystiska ljud i regnskogen och vilda apornas rop som svingar sig genom träden…
Hon hade aldrig sett något av detta, men hon mindes berättelserna från sin pappa, som ofta försvann på forskningsresor i Sydamerika. När han var hemma, brukade han berätta för lilla Dasha om sina äventyr i Amazonas, medan han smuttade på starkt bryggt kaffe, vars doft nu alltid påminde henne om honom – den magra, senige, solbrände äventyraren.
Att hennes föräldrar inte var biologiska visste hon alltid. Hon mindes hur en kvinna, som blev hennes mamma för livet, hade tagit hand om henne i början av kriget när hon var en treårig flicka som hade förlorat sina nära och kära. Sedan blev allt som vanligt: skola, studier, jobb, äktenskap, födseln av en son och nu resultatet – ensamhet. För tjugo år sedan, under påverkan av sin fru, valde sonen att flytta till ett annat land, och först med sin familj blomstrade han i staden Haifa. Under dessa år hade han bara besökt sin hemstad en gång. De pratade i telefon, han skickade henne pengar varje månad, men hon använde dem inte utan sparade på ett särskilt konto. Under tjugo år samlades en ansenlig summa, den skulle återvändas till honom. Senare…
På senare tid hade hon haft tankar om att hon levt ett bra liv, fullt av kärlek och omtanke, men det kändes ändå som ett främmande liv. Om inte kriget hade funnits, skulle hon ha haft en annan familj, andra föräldrar, ett annat hem. Så skulle också ödet ha varit annorlunda. Hon mindes knappt sina biologiska föräldrar, men hon tänkte ofta på en flicka – en jämnårig, Masha hette hon. Ibland hörde det som de brukade kalla: ”Masjenka, Dashenka!” Vem var hon för henne? En väninna, syster?
Hennes tankar avbröts av ett kort signal från mobiltelefonen. Hon såg på skärmen – pensionen hade kommit på kortet! Det var bra, mycket passande! Hon kunde ta en promenad till affären för att köpa kaffe – det sista hade hon bryggt igår morse. Försiktigt stötande med sin käpp på trottoaren, och undvikande höstpölarna, gick hon mot ingången till affären.
Vid dörren hade en grå, randig liten katt satt sig, vakande oroligt både på förbipasserande och på de glasade dörrarna. Medlidande grep hennes hjärta: ”Stackaren, fryser och är säkerligen hungrig. Jag skulle ta med dig hem, men… Vem skulle du behöva efter mig? Och min tid… Om inte idag, så imorgon.” Men hon kände medlidande för den stackars saken och köpte en billig påse kattmat.
Hon tryckte försiktigt ut den gelatinösa massan i en plastlåda, och katten väntade tålmodigt och tittade på sin välgörare med kärleksfulla ögon. Butiksdörrarna öppnades, och en fyllig kvinna kom ut, vars ansiktsuttryck inte bådade gott. Utan onödiga ord sparkade hon bort burken med mat så att bitarna spred sig över trottoaren:
– Man säger till dem, säger till dem – till ingen nytta! – röt hon. – Det finns ingen anledning att mata dem här! – och vände sig om och gick iväg irriterat.
Katten, oroligt spejande omkring sig, började plocka upp bitarna från trottoaren, medan Daria Johansson, andfådd av vrede, kände den första stickningen av en annalkande attack. Hon skyndade till busshållplatsen – det var bara där det fanns bänkar. När hon satte sig på en av dem rotade hon febrilt i sina fickor i hopp om att hitta sina tabletter, men förgäves.
Och smärtan slog hänsynslöst i vågor, huvudet kändes som det var i ett skruvstäd, sikten blev svart, och ett stön undslapp bröstet. Någon rörde vid hennes axel. Hon öppnade ögonen mödosamt – en ung flicka tittade rädd på henne:
– Mår du dåligt, farmor? Hur kan jag hjälpa dig?
– I väskan. – Daria Johansson rörde svagt på handen. – Där finns en förpackning kaffe. Ta fram och öppna det.
Hon närmade sig förpackningen, andades in doften av de rostade bönorna en gång, två gånger. Smärtan försvann inte, men den avtog.
– Tack, lilla vän. – Sa Daria Johansson svagt.
– Jag heter Lina, och tacka katten. – Log flickan. – Den satt bredvid dig och jamade så högt!
– Tack och dig också, min kära. – Daria Johansson smekte katten som satt bredvid henne på bänken. Samma randiga katt.
– Vad hände med dig? – undrade flickan med medkänsla.
– En migränattack, min lilla. – Erkände Daria Johansson. – Blev för nervös, det händer…
– Jag följer dig hem, det blir svårt för dig att ta dig dit ensam…
– … Min mormor har också migrän. – Berättade Lina när de drack svagt kaffe med mjölk och kex i Daria Johanssons lägenhet. – Egentligen är hon min gammelmormor, men jag kallar henne ”mormor”. Hon bor i en by med min mormor, mamma och pappa. Och jag studerar här på sjukvårdsutbildningen. Mormor, som du, kallar mig också ”lilla vän”. Och ni är så lika att jag först trodde att ni var hon! Har du någonsin försökt hitta dina riktiga släktingar?
– Lina, lilla vän, hur skulle jag hitta dem? Jag minns dem knappt. Inte efternamnet, inte varifrån jag kommer. – Berättade Daria Johansson och smekte katten i sitt knä. – Jag minns bombardemanget när vi åkte med häst och vagn, sedan stridsvagnar…
Och jag sprang, sprang så att jag inte kom ihåg mig själv! Fasan! En livslång fasa! Sedan tog en kvinna mig upp, jag kallade henne för mamma i hela mitt liv, och för mig är hon fortfarande min mamma. Efter kriget kom hennes man och blev den bästa pappa jag någonsin kunde önska! Det enda jag har kvar från mitt förflutna är mitt namn. Och min familj, den biologiska, förmodligen omkom där under bomberna. Och mamma, och Masjenka…
Hon märkte inte hur Lina ryckte till vid dessa ord och såg på henne med stora, blå ögon:
– Daria Johansson, har du ett födelsemärke på höger axel, som ser ut som ett löv?
Av överraskning satte sig Daria Johansson i halsen av sitt kaffe, och katten stirrade noggrant på henne.
– Hur vet du det, lilla vän?
– Min mormor har precis ett sådant. – Sa Lina sakta. – Hon heter Maria. Hon kan fortfarande inte hålla tillbaka sina tårar när hon minns sin tvillingsyster – Dashenka. Hon försvann i ett bombanfall, under evakueringen. När nazisterna kapade vägen, var de tvungna att återvända hem och där överlevde de ockupationen. Men Dashenka försvann. De hittade henne aldrig, hur mycket de än letade…
På morgonen kunde Daria Johansson inte hitta sig till ro. Hon gick mellan fönstret och dörren och väntade på besökande. Den grå, randiga katten lämnade henne inte en sekund, och tittade oroligt i hennes ansikte.
– Oroa dig inte, Margot, jag mår bra, – försäkrade hon katten. – Bara hjärtat slår…
Till sist ringde det på dörren. Darja Johansson, nervöst, öppnade dörren.
Två äldre kvinnor stod och stirrade ordlöst på varandra med fulla av hopp. Likt i en spegel såg de den oförlorade blå färgen på ögonen, de grå lockarna av lockigt hår och sorgens rynkor i mungiparna.
Till slut andades gästen lättat ut, log, tog ett steg framåt och omfamnade värdinnan:
– Hejsan, Dashenka!
Och på tröskeln, tårögda av lycka, stod deras närstående…
