Människan är härdad av diverse hemskheter och motgångar, men det här var något som livet definitivt inte förberett mig på.
Min hund, lilla Doris, mådde inte bra. Eller, ja, hon hade ätit för mycket av allt möjligt.
Jag har ingen aning om hur det är möjligt för det där femtoncentimeters djuret att gömma sex extra magar. Hon tigger mat med en uthållighet som endast professionella föräldralösa besitter och kan aldrig bli mätt.
Självklart går vi på detta och ger henne mat med hjärtat. Som idioter, jag svär. Kärleksfulla idioter. Väldigt godhjärtade.
Hur kan man låta bli att tycka synd om henne? Hennes ögon är som de i den sång som min pappa tog med sig tillbaka från sin expedition i Mongoliet och sjöng för mig istället för godnattvisa, “och jag satt och grät bittert, för jag åt för lite och gick på toa för mycket”.
Varje gång ser hon på oss som om det vore sista gången. Hur kan man motstå att ge hunden en bit mango eller en liten sill?
Det är tur att hon inte heller dricker. Jag vet inte hur vi skulle hantera det i så fall.
Så, hon hade ätit sig mätt igen och plötsligt blev hon dålig. Snabbt, som i en blinkning. Det var en glad hund och plötsligt låg hon där som en döende svan – halsen knorrad, sätt på förstärkningen, mina kära, Till mellersta avstånden.
Vi började panika. Leta efter fästingar. Ta tempen. Termometern hajade till och gav upp. Hon rullade med ögonen, sa farväl och lade sig för att dö.
Taxi. Kötider. Avskeds tårar. Den bästa veterinären i hela världen.
Medan hon är frisk och tuggar på sin enorma aptit tänker man: “Varför gav jag mig in på det här med djurhållning, satan, jag ska lämna tillbaka henne till hundpensionatet och vara klar med det, hon har ätit upp min själ!”. Men när hon blir sjuk tänker man: “Min lilla kattunge, hur ska jag klara mig nu utan dig?”.
Vi kom fram. Veterinären sa det magiska: “Kyla, hunger och vila!”. Ingen mat eller vatten på ett dygn, sen lite åt gången, och han injicerade något kraftfullt, och ja, termometern hamnade också där.
Han lugnade oss något och skickade oss på väg.
En timme efter injektionerna började djuret att le igen, Till blev avstängd, och i hennes ögon lyste den hungriga, föräldralösa glöden upp igen. Äta! Dricka! Ge mig något! Jag kommer dö annars, fy fan!
Platsen på golvet där matskålarna tidigare stod var nu skinande ren. Under bordet hittade hon ett lock som råkat hamna där och lekte med det hela natten i hopp om att någon skulle slänga ner något ätbart.
Men nej. Vi stod fasta.
Det förskräckligaste hände när vi kom ihåg att vi också har en katt och den måste också få mat och vatten.
Åh herregud… Dörren som vi två, jag och min pojkvän, höll som två starka väggar, medan katten åt, skakade som om en liten hund där inne slogs med en krossande maskin. Men vi höll stånd med all vår kraft.
Vi levde i ångest och skräck fram till morgonen, för hunden hade tre gånger försökt bryta sig in i kylskåpet med sina tassar.
Hon stönade och gnisslade av ansträngning så mycket att vi för tio gånger började tvivla på hennes hälsa.
Sedan satte sig den stackars skapelsen på golvet, mitt emot mitt huvud, och hypnotiserade mig med sin förebrående blick fram till klockan sex på morgonen, utan att låta mig somna.
På morgonen bestämde jag mig för att hela familjen inte skulle äta förrän veterinären gav klartecken, för till och med vid synen av en kaffekopp började hunden hoppa nästan upp i ansiktet. Inte mitt, tyvärr, utan Iljas. Och pojken, förlåt, är redan 192 cm lång och har ännu ett liv framför sig…
Vid lunch kapitulerade jag och smög mig fram till kylskåpet. Tyst, med ett starkt ryck öppnade jag en burk gröna ärtor, skopade upp en sked, men min hand skakade och två ärtor trillade ner på mina tofflor.
Herregud… Jag höll på att förlora foten… Herregud… Den lilla omättliga saken svalde ärtorna tillsammans med en kaninboll som jag hade förgyllt mina inomhusskor med…
Och framför oss låg en vecka av dietövningar.
Hur vi ska klara oss och vart vi ska ta vägen har jag ingen aning om. Jag skriver detta från badrummet, inlåst. Om något, glöm inte mig med ondska.
Jag tror att hennes intresse för mig kommer att räcka i maximalt tre dagar.
Och sen? Det är skrämmande att ens tänka på…
