Vi bestämde oss för att adoptera en hund från ett hem. Min man ville köpa en rashund eftersom han tyckte att en ras står för adel, intelligens och trofasthet.
Men jag bad honom att följa med till ett djurhem och han gick motvilligt med på det. Under alla våra år tillsammans, och det har varit många, har Per aldrig sagt emot mig. Varför en hund, undrar ni, och inte ett barn? Vi är ensamstående och i en mogen ålder. Vi vet båda vilket ansvar det innebär att ta hand om en levande varelse.
Ett barn måste växa upp, få utbildning och det är ett långsiktigt projekt, medan en hund är med oss till slutet. Det kommer att bli vårt gemensamma barn. På hundhemmet möttes vi av en fruktansvärd syn. Det luktade illa, och oljudet från hundarnas skällande och ylande vände upp och ner på själen. Alla hundar såg på oss med hopp i blicken, som övergivna barn som sträckte sig mot oss.
Vi gick längs rader av trånga burar, och hundratals ögon följde varje vårt steg. Herregud, varför lider dessa djur så här? Jag tror att om vi inte hade några övergivna djur skulle vi inte heller ha några övergivna barn, och barnhemmen skulle försvinna av bristande behov.
Ett djur, likt ett barn, kräver tålamod, kärlek och omsorg, och dessutom talar de ett “främmande” språk som vi ofta inte försöker förstå och tolkar till vår egen fördel.
Plötsligt stannade Per till vid en bur. Där låg en hund som verkade oberörd av världen, med slocknad blick. Han reagerade inte alls på vår närvaro. Det kändes som om han blivit döv och blind. “Varför denna slusk, ta hellre den här, det är trots allt en ras,” skyndade en av de anställda att säga.
“Han har blivit övergiven, flera gånger förrådd och återlämnad, och det verkar som han bestämt sig för att svälta sig till döds,” konstaterade en ung volontär med sorg i rösten om denna sorgliga stackare. Per försökte prata med hunden, men den vände sig bort, inte längre troende på människors godhet.
“Vet ni, han är en fantastisk och lydig hund, och även om han är en blandras, är han mycket trofast, till skillnad från ‘naturens kungar’,” sa volontären med hoppfulla toner i rösten och följde varje vårt steg. Jag sträckte in handen genom gallret för att klappa honom. Hunden vände sig plötsligt mot mig, glödande ögon mötte min handflata. Hans nos var lite fuktig, och hans varma andedräkt kittlade min hud.
Jag skrattade. Hunden suckade djupt, reste sig på benen och viftade försiktigt på svansen. “Ett mirakel!” ropade volontären, “Ni är de första han reagerat på.” “Veterinären har redan börjat förbereda honom för avlivning,” kommenterade djurhemmets chef, en i allmänhet trevlig man, men ganska likgiltig i sitt arbete.
Volontären fortsatte: “Ni vet, han verkar förstå allt och ylar tyst om nätterna, sörjande sin bittra öde, och han fäller till och med tårar.” “Har ni någonsin sett en hund gråta? Men jag har!” utbrast hon plötsligt med sorg och vände bort sina tårfyllda ögon.
Du borde ha sett Per vid detta tillfälle. Han blev så lik denna livsslagna hund. Jag kommer aldrig att glömma hans ögon, så bedjande och hundlikt bönande om nåd. Och bredvid honom, hundens ögon. Vi stirrade länge in i varandras ögon. Djup inne i hans själ stormade en känslovåg; han hade inte glömt det mänskliga sveket, men han längtade så mycket efter en familj! Plötsligt vaknade livsglädjen inom honom!
Hundens ylande var långt och sorgligt, som att han släppte ut all smärta. Till vår bur samlades alla djurhemmets anställda, många grät öppet. Per stod framför hunden på knä, som om han bad om förlåtelse för mänsklighetens synder.
“Han heter Trofast,” sa en av personalen och överlämnade kopplet till oss. Vi blev av hela djurhemmet följda ut. Någon mycket from gjorde hastigt korstecknet över oss. Och det skyddade oss tre i en evig gemenskap.
Min man glömde helt bort att köpa en rashund. Och egentligen, “köpa en hund” låter ganska konstigt, tycker ni inte? Kan man verkligen köpa en vän, och är trofasthet och kärlek något som kan köpas?
Hunden trippade bredvid oss, Per släppte honom lös och lät honom njuta av friheten. Och hunden verkade veta att han skulle vara med oss till livets slut och han skulle aldrig gråta igen.
