Vår hemliga historia är redan 15 år gammal. Jag berättar den för att min man redan vet, så nu går det bra.
Innan förlossningen låg jag på sjukhuset i 26 dagar – det var en slags jättelång semester innan de sömnlösa nätterna skulle börja. Jag delade rum med Linnea – 21 år, söt, med medelinkomst, bor hos sina föräldrar, graviditeten var oplanerad, pappan var inte glad och hade inga planer på att gifta sig – en vanlig situation som hon inte såg som en katastrof, och vi pratade inte om det. Hon nämnde bara att hennes mamma ville ha ett barnbarn medan pappan inte hade något emot vem som skulle lära sig cykla. Vi pratade mycket och blev vänner, delade godis.
En morgon under en undersökning frågade läkaren henne:
– Har du ändrat dig?
– Nej, svaret var bestämt.
– Sjuksköterskan kommer att ge dig ett formulär. Enligt lagen har du sex månader på dig att ändra dig.
Jag tänkte på något men vågade inte fråga. Före lunchen tog sjuksköterskan in pappren, och Linnea fyllde i dem. Mina tankar gjorde mig alldeles yr, och jag kunde inte längre hålla tyst:
– Vad är det där?
– Ett avstående.
– Varför!? Du kan ju klara det, dina föräldrar kommer att hjälpa. Du är ung, stark. Är du säker!?
– Jag kan alltid få fler! Just nu är det fel tid, jag behöver det inte!
Och vet du, svaret var iskallt… det fanns ingen sorg, inget medlidande för barnet, inga tårar, hon vände inte ens bort blicken från mig, medan jag väntade på att hon skulle börja gråta – då skulle jag kunna övertala henne! Men hon grät inte.
Vi slutade promenera tillsammans och pratade knappt.
Jag började drömma om att ta barnet till mig. Efter en sömnlös natt, utan att veta var hennes papper skulle, gick jag till min läkare på morgonen. Jag berättade allt och vi gick till chefen för förlossningsavdelningen. Där berättade jag också. Vi gick till överläkaren. Och där sa jag allt:
– Kan vi göra så att det ser ut som om jag fött barnet, och hon… inte fött alls. Jag vet inte hur, men så att det blir helt mitt? Så jag inte behöver förklara allt för min man och släktingar, bara säga att jag fick tvillingar, och det var det! – jag hade extrem polyhydramnios, och idén verkade riktigt bra.
Läkarna tappade hakan. Överläkaren himlade med ögonen.
– Vad säger du, kära du! Det skulle bryta mot lagen! Vill du att jag ska hamna i fängelse för din skull?…
– Vad spelar det för roll för dig?! Hitta på något! Snälla! Även om vi föder barnen vid olika datum, skriv sen in det med mina födelser! Eller ska ni sälja barnet till någon? – det var verkligen fel sagt, och de förolämpade läkarna kastade ut mig.
Den natten födde Linnea sitt barn. Jag blev ledsen men hoppades innerligt att Gud hade förberett en bra framtid för det barnet. Jag tillät mig inte att tänka mer på det för att inte börja gråta och lugnade mig genom att stryka över min stora mage.
Natten därpå började mina sammandragningar. Förlossningen var svår. Klockan 6:55 blev jag mamma till två små mirakel, Elsa och Erik.
Direkt efter förlossningen, när jag fortfarande kände mig helt slutkörd, kom överläkaren fram till mig:
– Har du ändrat dig?
Jag förstod inte först vad han menade. När det gick upp för mig, skakade jag på huvudet:
– Nej! Nej! Nej! Jag har inte ändrat mig!
Så fick jag mina tvillingar – Erik och Elsa. Erik åt duktigt, medan Elsa var riktigt lat men gick ändå upp i vikt.
Jag frågade överläkaren vad jag kunde göra för avdelningen. Han skrev ner en lista och sa:
– Ju mer, desto bättre, det behövs alltid.
Jag sa inget till min man om tvillingarna i telefonen. Bad honom bara komma och hälsa på. När han såg dem blev han inte så mycket chockad … han sjönk ner på en stol, bad om vatten, drack och frågade:
– Men ultraljudet… Eh, vad är det nu med ultraljud… har du namngivit dem?
– Vad tycker du?
– Vi tänkte ju på Elsa, men nu… – han reste sig hastigt och log som om han kommit på något – Ska vi ta efter min farfar, Erik?
Såklart, varför inte. Jag grät, och han trodde det var av glädje. Och det var det, delvis av glädje, men också för att jag visste att jag ljög för honom, att jag skulle ljuga för alla om två dagar, vilket skrämde mig.
Jag har ingen aning om hur de fixade allting, men vi fick allt korrekt från första början – från armband till utskrivningen från förlossningen.
Den 21 april fyllde våra barn 15 år. Vi åkte ut och fiskade för att fira. Erik fick ett spö med en rulle och Elsa en ny mountainbike. Jag hade bestämt mig för att berätta för min man, men inte när jag var nykter – då var jag för rädd för hans reaktion. Det kändes mindre skrämmande med lite vin i kroppen. På vägen hem stannade vi vid en butik och jag köpte två flaskor starkt vin. Min man blev förvånad, men jag sa “Det är ju ändå en fest”. Barnen somnade sent, och jag dukade fram mer på köksbordet. När den andra flaskan nästan var slut, berättade jag för honom. Lars lyssnade och sedan sa han:
– Jag tror dig inte.
– Jag svär, sa jag med en sluddrig röst.
Nästa kväll frågade han igen:
– Är det sant?
– Ja, svarade jag nu mycket tystare, med huvudet sänkt.
Vi pratade länge, jag grät. Det kändes som en sten föll från mitt hjärta, min man förstod mig.
– Vilken kvinna du är! Erik, Elsa, kom hit! – barnen kom, och jag stelnade till. – Er mamma är en stark och klok kvinna! Ni ska vara rädda om henne, sa han med ett snällt leende.
