Det finns godhjärtade människor: jag har fått en familj i ett främmande hem
För tre år sedan kom jag till Stockholm från en liten provinsstad. Jag kände ingen här. Gatorna var obekanta, livstakten hektisk och människorna främmande.
Det var skrämmande.
Jag visste att jag började ett nytt kapitel i livet, men djupt inne kände jag mig vilse.
Men moster Vera, just då sa du till mig:
— Oroa dig inte, min son, vi kommer att hjälpa dig. Vi ska bli som föräldrar för dig.
Du visste redan att jag inte hade några föräldrar.
Nej, de är vid liv, men för mig fanns de inte längre. De gjorde allt för att hålla mig och Maja isär. De var emot vår kärlek, förödmjukade henne, pressade mig och tvingade mig att välja. Jag kunde inte förlåta dem för det.
Som tur var hade jag mormor. Den enda personen som alltid stöttade mig. Tack vare henne kunde jag hyra ett boende och behövde inte bo på studenthem.
Men om det inte hade varit för er, du och farbror Mikael, vet jag inte hur jag klarat de första svåra månaderna.
Ni blev som familj för mig. Jag minns min första skoldag.
Du, moster Vera, bad farbror Mikael köra mig till universitetet, så att jag skulle vänja mig vid rutten. Jag minns hur han väntade på mig vid ingången med en glass i handen — det var olidligt varmt och han ville muntra upp mig lite.
När vi kom hem, doftade det redan av nybakat.
Du hade bakat ditt berömda hembakade bröd och bjöd in mig till middag. Nästa dag igen. Och sedan blev det en tradition.
Jag lyssnade på mina kurskamrater som klagade över sinte hyresvärdar, de höga hyrorna och de eviga problemen. Men jag berättade med stolthet om er.
De trodde inte att sådana människor som ni fortfarande existerar.
Ni gav mig inte bara tak över huvudet utan även värme.
Jag kommer aldrig glömma min första studentdag — den 8 december.
På kvällen ringde det på dörren.
Jag öppnade… och såg Maja.
Och en bit bort stod farbror Mikael och log listigt.
Det visade sig att ni hittade henne, pratade med henne, övertygade henne att återvända till mig, satte henne i bilen och tog henne hit.
Jag kunde inte tro det!
Inte ens mina egna hade visat sådan omsorg, sådan genuin stöttning.
Om det inte hade varit för er, skulle Maja kanske aldrig ha kommit till den här staden. Hon hade aldrig kommit in här. Vi hade inte varit tillsammans.
Men ni återförenade oss inte bara.
Ni accepterade henne som ni accepterade mig. Ni höjde inte hyran, och ni skapade inga hinder. Ni bara fanns där.
Och för det är jag tacksam.
Ni lärde mig vad det innebär att vara en man
Farbror Mikael, jag ser upp till dig.
Du hjälpte inte bara mig att överleva i denna stad. Du visade mig vad det innebär att vara en man och ta ansvar för sitt eget liv.
Du hjälpte mig hitta ett bra jobb, tack vare vilket jag inte längre är beroende av mormors hjälp.
Du lärde mig viktiga saker — inte med ord utan med handling.
Du visade hur man lever rätt.
Och nu känner jag mig starkare.
Vi kommer att glädja er, som ni glädde oss
Igår mindes Maja och jag en gammal sång där hjälten får en kopp kaffe och en vienerbröd av sin hyresvärd på morgonen.
Vi bestämde oss: från och med nyår kommer vi att möta er på morgonen med doftande kaffe.
Det är allt vi kan göra för tillfället.
Men tro mig, vi kommer definitivt att tacka er som ni förtjänar.
Och nu – vår största överraskning
Vi beslutade oss för att berätta denna nyhet via ett brev.
Maja är gravid!
När vi såg två streck på testet, skrek vi av glädje.
Ni blev oroliga, trodde att vi grälade…
Nej, det var ren lycka!
En gång gav ni mig en chans. Sedan hjälpte ni Maja att återvända.
Nu är det dags att välkomna ett nytt liv.
Vi är säkra på att ni kommer att bli lika glada som vi.
Vårt barn kommer att födas i augusti.
Och om det inte vore för er, kanske inget av detta hade hänt.
Tack.
Ta hand om er, kära ni. Utan er hade vårt liv inte varit så ljust.
