Konstig kollega
Den nya kollegan fångade genast Annas intresse. Men den unga kvinnan höll klart avstånd från kollegorna, gick aldrig med dem till kafeterian på kontoret och rusade alltid till parkeringen direkt efter jobbet med kepsen neddragen och handväskan tätt intill sig. Hon satt vid skrivbordet bredvid Anna, så Anna hörde henne svara i telefonen. Hennes röst var trevlig.
– Anna, har du pratat med den nya ännu? – frågade Lisa, skiftledaren, vid ett tillfälle. – Hon verkar helt okej, är riktigt bra på sitt jobb… Men hon är så väldigt sluten. Hon har varit här i över en månad och har inte blivit vän med någon. Vi har knappt lärt oss hennes ansikte.
Anna ryckte på axlarna:
– Nej, jag har inte pratat med henne. En gång bad jag om en penna, och hon kastade den till mig utan att ens titta upp… Det gjorde mig faktiskt lite ledsen.
– Nåja, kanske börjar hon prata med någon senare…
Snart fick Anna reda på att den nya kollegans utbildning inte alls passade in på jobbet. Karolina, som hon hette, hade examen i biologi och hade till och med en doktorsexamen. Hur hamnade hon då här, på ett vanligt callcenter där mestadels studenter och nyligen utexaminerade jobbar?
Nyfikenheten drev Anna att närma sig Karolina under en rast och ställa några arbetsrelaterade frågor. Karolina höll huvudet nere och svarade tyst, utan att se henne i ögonen. Anna märkte hur Karolina höll håret så att det täckte hennes ansikte.
– Tror ni att hon är sjuk? – frågade de andra i callcentret varandra.
– Nej, hon vill bara inte visa sitt ansikte på grund av aknen, – skämtade Oskar, systemadministratören och epicentret för kontorhumor.
En gång stannade Anna kvar på jobbet längre än vanligt. Callcentret tömdes, och hon var den enda kvar för att färdigställa en rapport. När hon var klar skickade hon rapporten till chefen och kollade klockan. Skräckslagen insåg hon att klockan var nästan nio, och hon hade fortfarande en timmes resa hem. Hon borde verkligen ha gjort klart allt i tid.
Anna suckade, stängde av sin dator, tog sin kappa från garderoben, låste kontoret och gick hem. När hon kom ut från kontorsbyggnaden insåg hon att det regnade. Typiskt nog hade hon lämnat paraplyet hemma. Hon skulle hinna bli genomvåt innan hon nådde tunnelbanan. Vad var det för dag egentligen?
– Vill du ha skjuts? – hörde hon en bekant röst bredvid sig.
Anna vände sig om och såg Karolina stå vid sidan av entrén, iklädd keps och sweatshirt.
– Karolina, är det du? – frågade Anna förvånat.
Kollegan nickade.
– Ja, jag glömde min telefon på kontoret. Tänkte att jag kunde köra dig hem om du vill. Det ska snart börja ösregna, och jag har bilen här.
– Tack, det vore jättefint, – log Anna.
Tio minuter senare satte sig tjejerna in i Karolinas bil. För första gången hade Anna en chans att se hennes ansikte ordentligt. Hon blev chockad. Ett djupt ärr sträckte sig över Karolinas kind, näsan såg tillplattad ut och ett hängande ögonlock halvtäckte ena ögat.
Karolina kände troligtvis Annas blick och log snett:
– Fråga om du undrar.
Anna skakade försiktigt på huvudet:
– Nej, det är inget.
– Jo, det är något, – suckade Karolina. – Jag kan inte gömma mig så här för alltid. Ja, jag har problem, ganska stora saker. Jag brukade se annorlunda ut. Vart ska du förresten?
Anna gav sin adress.
– Vill du höra hur det blev såhär? Vi har en lång resa och jag vill dela med mig, känner jag. Jag har burit detta ensam länge…
– Gärna, om du vill prata om det. Annars är det okej. Jag är inte särskilt nyfiken av mig och jag lovar att inte säga något till någon. – Anna log.
Därmed började Karolina sin historia.
Karolina var ett barn som föddes sent i livet på hennes föräldrar. Mamman, en botanikprofessor, var över fyrtio, och pappan hade redan fyllt femtio. De hade nästan gett upp hoppet om barn. Men ändå hände miraklet. Det blev en stor glädje i familjen.
– Vi besegrade naturen, – brukade Karolinas mamma stolt säga.
– Då får vår dotter heta Victoria, – skämtade pappan.
Snart blev det uppenbart att Karolina var en mycket begåvad student. Vid tre års ålder bläddrade hon nyfiket i naturens uppslagsverk, vid sex började hon skolan och avslutade den med högsta betyg. Sedan fortsatte hon in på universitetets biologiska fakultet.
Föräldrarna var överlyckliga över hennes framgångar. Karolinas framtid lovade stor framgång. Men i sina planer för hennes framtid bortsåg hennes föräldrar från en sak. Med all tid ägnad åt studier fick flickan få vänner. Hon levde bland böcker, förälskade sig i vetenskapliga koncept och teorier, medan väggarna i hennes rum pryddes med porträtt av stora forskare istället för de coola killarna i de senaste band.
Detta påverkade Karolinas personlighet. Hon växte upp sluten och fåordig. Jämnåriga skrämde henne, och hon väckte förvåning och ovilja hos dem. Karolina var för smart, besatt av allt annat än vetenskap, och led inte av ensamhet förrän hon började förvandlas till en ung kvinna.
Naturens krafter satte sin prägel. Karolina upptäckte att hon nu ville läsa både monografier och kärleksromaner. Hon gömde romantikböckerna under madrassen: hennes mamma skulle inte ha gillat tanken på sådan “tveksamt” litteratur.
Karolina hade en annan hemlighet. Hon led av att känna sig ful. Egentligen var hon övertygad om att hon var fruktansvärd att se på. Hennes långa kropp, lilla bröst, oproportionerliga långa och smala ben, enkla ansiktet och breda kindben… Allt verkade disharmoniskt och knappast väcka några andra känslor än medömkan hos folk.
Tiden gick. Karolina disputerade och blev doktor. Hon började undervisa vid genetikavdelningen. Eleverna älskade hennes föreläsningar; hon kunde förklara komplexa ämnen på ett enkelt sätt. Det verkade som att allt gick rätt på spåret. Men Karolina längtade efter kärlek och drömde om en man som skulle acceptera henne precis som hon var, med alla de brister hon såg i sig själv.
Snart mötte hon honom. Den rätte. Och hon föll för honom direkt, huvudstupa. För en man som var hennes totala motsats.
Karolina tränade regelbundet på ett ganska exklusivt gym, tack vare sin bra lön. Och där träffade hon Erik. Erik var son till rika föräldrar, uppfostrad med silversked. Han behövde inte kämpa för det han ville ha. När han såg Karolina kämpa på med sina träningspass, blev han nyfiken och ville prova sin charm på detta unika exemplar. För Karolina, som ingen tidigare kontaktat på det sättet, var hans charm ouppnåeligt. Hon var bländad av hans leende, hans blick, hans självsäkra sätt.
Erik tog hennes nummer och ringde nästa dag. För honom var Karolina en rolig bekantskap, någon han aldrig tidigare mött. För Karolina blev han den stora kärleken, mannen för vilken hon skulle göra precis vad som helst. Snart kände han att hon var helt i hans händer.
Först bad han henne hoppa över universitetets föreläsningar för att träffa honom. Sedan krävde han att hon skulle förändra sin klädstil. Tidigare nöjd med jeans och tröjor, gick hon nu i minikjolar, korta toppar och klackar. Erik gillade att ha kontroll över denna intelligenta, annorlunda kvinna. Ju längre det gick, desto mer krävde han.
– Du är så vacker, älskling, – brukade han säga. – Men vet du, jag gillar tjejer med större bröst. Om du hade det skulle du vara perfekt.
Efter noggrant övervägande och riskbedömning, gick Karolina med på en första skönhetsoperation. Erik var överförtjust och skröt för sina vänner om den “doktorerade forskaren” som hade “implanterat bröst” för hans skull.
Erik var dock inte nöjd där. Karolina fyllde läpparna, justerade kindbenen, opererade ögonlocken lite… Hennes arbete blev lidande, kollegorna förstod inte vad som hände med den förr så engagerade forskaren. Karolina missade allt oftare sina lektioner, vilket orsakade missnöje bland kollegerna som fick täcka upp för henne.
För Karolina verkade det naturligt. Hon offrade sig för allt bra som skulle komma – hans kärlek och framtidens löften. Ett hus vid havet, tre eller kanske fyra barn, lycklig ålderdom… Hennes dagdrömmar målade perfekta bilder. Under tiden fortsatte Erik att roa sig, föreslå nya och smärtsamma förändringar. Karolina hade ingen nära vän att säga åt henne att detta var galet, och mamma tog aldrig upp vad som pågick. Hon såg inte efter sin dotter och prioriterade sin egen ro.
Allt slutade i tragedi. Karolina beslutade sig för ännu ett ingrepp: hon ville höja ögonbrynen lite. Pengarna var slut, så hon anlitade en kirurg med låga priser… Det hela resulterade i en infektion. Hon tillbringade ett halvår på sjukhus, genomgick flera operationer. Idag är hennes ansikte radikalt förändrat.
Erik besökte henne på sjukhuset en enda gång. När han såg Karolinas svullna ansikte och stygnen, valde han att avlägsna sig permanent ur hennes liv. Han svarade aldrig på hennes samtal, ignorerade meddelanden och snart såg Karolina en bild på en annan kvinna, hans “fästmö”, på hans sociala medieprofil.
Hon var förkrossad, men lyckades samla sig. För vetenskapens skull. För att leva vidare, återgå till undervisningen och kanske återvända till universitetet som hon hade tvingats lämna.
Ett halvår senare blev hon utskriven från sjukhuset. Hon behövde återställa sitt yttre. Med ett sådant utseende ville hon inte undervisa. Hon skämdes för hur hon såg ut. Således behövdes en ny operation, komplicerad och mycket kostsam.
– Nu jobbar jag här och på ett annat jobb, plus skriver uppsatser på beställning, – avslutade Karolina sin berättelse.
Bilen hade stått på uppfarten en god stund. Anna stirrade på Karolina, med tårar i ögonen.
– Hur kunde han göra så mot dig? Hur kan man vara så…? – frågade hon med darr på rösten.
Karolina förde händerna över ansiktet och tittade tankfullt ut genom fönstret där regnet strömmade ner.
– Vet du vad? Jag lärde mig åtminstone något viktigt. Man ska ändra sig endast för sin egen skull. Och man måste aldrig offra sig. Inte för kärlek eller vänskap…
