Förändrad en gång
Ylva var en lycklig kvinna: hon hade en älskad son, Albin, en kärleksfull man, Henrik, och ett lätt jobb med goda arbetstider. Henrik tjänade alltid bra och hon kunde unna sig att arbeta halvtid och ägna mycket tid åt sin son. Är inte det lycka?!
Men allt detta kunde ha varit annorlunda…
– Jag har blivit kär i en annan kvinna, sa Henrik till henne för 13 år sedan, utan att möta hennes blick. – Vi måste gå skilda vägar.
– Men Henrik, vad säger du?! Jag älskar dig och du älskade mig. Det här kan inte bara ta slut!
Henrik ryckte på axlarna utan att svara och tillade att hon själv kunde ansöka om skilsmässa om det var smidigare för henne.
Smidigare?! För henne var det bekvämast om hennes make – inte bara älskad utan verkligen avgudad! – var vid hennes sida.
En hel vecka grät hon i kudden eller fick utbrott och förstod inte att hon därmed drev Henrik ännu längre bort.
Sedan lugnade hon sig, tog sig samman och föreslog att de skulle ordna en farvälkväll…
Det blev aldrig någon skilsmässa eftersom det visade sig att Ylva var gravid. De hade försökt få barn de senaste fem åren utan framgång. Ylva, då 25, och Henrik, 27, var helt friska men graviditeten uteblev.
Men nu, precis när de skulle säga adjö… och ett avsked blev det inte. Henrik meddelade genast att han stannade – Ylva tyckte till och med att han gjorde det med en viss lättnad – och han bar henne på sina armar och gladdes mer än någon annan över Albins födelse.
De nämnde aldrig hans otrohet och Ylva frågade aldrig om vem kvinnan var. Det var som det var! Det viktiga var att allt blev ännu bättre för dem.
Nu var Albin 12 år gammal och en mycket smart kille. Ylva ville till och med att han skulle gå i en matematikgymnasium, men hon tänkte på det för sent.
Han gick i en vanlig skola men vann nästan alla lokala matematikolympiader. Han gick på en schackklubb och lärde sig spela fiol på musikskola.
Det senare var han inte så förtjust i men Ylva beslutade att hennes son borde få en bred utveckling.
– Kanske ska han börja på fotboll då? sa Henrik när han fick veta att hon tänkte anmäla Albin till musikskolan.
– Har du blivit tokig?! utbrast Ylva. – Vill du ha honom skadad?! Vill du att han ska bli handikappad?!
Nej och nej!
Henrik viftade avvärjande med handen – gör som du vill! Han hade bekymmer på jobbet och tankarna kretsade kring det.
Nu var Henrik chef för en avdelning och karriär och lön gick bra.
Det var just på Henriks kontor som Ylva stötte på nästa tur. Hon hämtade sin man – de skulle fira bröllopsdag på restaurang – och började prata med en av hans kollegor.
Den stiliga mörkhåriga Karin – ingen grå liten mus, vilket gjorde att Ylva kände sig osäker bredvid henne – var mycket trevlig.
Hon hade också en son i samma ålder som Albin, så de hade mycket att prata om.
– Vill du att jag ber så att din Albin också kan komma in i gymnasiet där min son Erik går? föreslog Karin plötsligt.
– Det är nog knappast möjligt. Det är ju knappt att man kommer in även om man betalar, svarade Ylva tveksamt.
– Pengarna är inte det viktigaste, men jag har kontakter. Jag är ju en attraktiv kvinna! skrattade Karin och blinkade.
– Åh, jag skulle vara så tacksam! jublade Ylva.
Karin höll sitt ord, och nästkommande läsår började Albin i “matematikgymnasiet”.
Men det var ett problem – skolan låg i en annan del av staden, och Ylva var fortfarande rädd för att låta sonen gå själv även till närmaste skola, än mindre så långt.
På morgonen skjutsade hon honom, men efter lektionerna…
– Ylva, vår son är ju en stor kille nu, smart och ansvarsfull. Han hittar hem själv galant!
Busshållplatsen är precis bredvid skolan. Han kan bara kliva på och åka direkt hem, utan att byta! sade Henrik bestämt när hon försökte få honom att hämta Albin.
– Henrik, du pratar som om vi hade en reservson! Det är ju läskigt för vuxna att vistas ute ensamma nuförtiden och…
– Såja! Det räcker! avbröt Henrik. – Jag hämtar när jag kan, annars får han klara sig själv.
Ylva klagade för Karin – de pratade ibland i telefon, diskuterade sina söner och gymnasiet.
– U–u–u… Är det ett problem? sa Karin. – Låt killarna komma hem till oss efter skolan, vi bor ju nära varandra, och du kan hämta Albin när du har möjlighet.
– Är du allvarlig? utbrast Ylva. – Det är väl ändå inte lämpligt… Det blir ju mycket för dig att ta hand om.
– Vilket krångel?! Jag jobbar också, men de är åtminstone hemma och tillsammans då. Båda är lugna och ansvarsfulla, de kanske blir vänner!
– Åh, Karin, jag kommer att vara så tacksam!
– Det är lugnt!
Albin tog nyheten med viss försiktighet. Han kände Erik men de gick i olika klasser och hade inte umgåtts.
Han hade överlag svårt att få nya vänner. Han hade bara gått med på att börja i den nya skolan eftersom han då inte längre behövde gå till musikskolan – den låg för långt bort och Ylva kunde inte längre köra honom dit.
Men när Ylva den andra dagen hämtade honom från Karins lägenhet ville han knappt lämna.
– Mamma, kan jag inte stanna lite längre? gnällde Albin. – Vi har inte spelat klart vårt spel med Erik…
– Nej, du måste göra läxorna. Dessutom är det inte rätt att utnyttja värdfamiljen så. Eriks mamma gör oss redan en stor tjänst, sa Ylva bestämt.
– Inte oss, utan dig, mumlade sonen knappt hörbart.
Ylva låtsades att hon inte hörde.
När Henrik fick veta vad som hände blev han först upprörd – han jobbade ju med Karin, vad skulle folk säga?
Men efter ett antal av sin frus argument, och inte villig att skapa familjedrama, viftade han avvärjande.
Han skulle ju ändå vara på tjänsteresor de kommande månaderna, då det planeras att öppna en ny filial – så frun fick göra som hon ville!
Så blev det. Och Albin började allt oftare be om att få stanna längre hos Erik:
– Mamma, vi har så mycket att göra… Vi gör våra läxor. Snälla… gnällde sonen.
– Ylva, varför besvärar du dig så? “sjöng” Karin med honom. – Grabbarna har blivit vänner, de gör inget dumt. Låt Albin stanna.
Och varje gång övertalade de henne. Till slut sov sonen över där ett par gånger.
Ylva tillät det, även om det smärtade henne, och sedan ringde hon och kontrollera hur det var med honom – hon hade ju vant sig vid att han alltid var nära.
Henrik var nu verkligen ofta borta på grund av resor/kundbesök, och Ylva var mycket ensam hemma, så hon gick med på att låta Albin stanna hos dem mer sällan.
– Mamma, varför är du så?! ropade Albin en gång när hon inte lät honom gå till Erik.
– Hur då? undrade Ylva.
– Sådär! Du hänger efter mig som en hönsmamma! Jag är vuxen och du låter mig inte ta ett enda steg själv?!
– Albin, sa Ylva strängt, förklara genast varifrån du fått de här… uttrycken. Vem har lärt dig så?
– Ingen! muttrade sonen. – Jag bor ju inte på en isolerad plats.
– Jag är din mor och bryr mig om dig. Vill det bästa för dig, sa Ylva betryggande.
– Karin är också mamma och bryr sig om Erik! Men hon övervakar honom inte, hon tillåter allt och skäller aldrig! sa Albin.
– Ja… Och vad tillåter hon?
– Inget dåligt, svarade sonen. – Jag ska gå och sova.
Ylva blev spänd. Albin var en lugn och ibland flegmatisk pojke, men nu hade han höjt rösten mot henne.
Troligtvis hade Karin inte skapat någon anarkistisk atmosfär i sitt hem – det var nog bara så att sonen saknade manligt inflytande. När Henrik kommer hem skulle hon tala med honom om det!
Men Henrik ställde sig på sonens sida:
– Ylva, helt ärligt, du kväver Albin med din omsorg. Ge honom lite frihet.
Såvitt jag förstår är Erik en normal kille, de gör sina läxor tillsammans och spelar. Det är i sin ordning.
– Ja! Men att prata sådär till sin mamma är INTE i sin ordning! sa Ylva upprört. – Eller är du inte av samma åsikt?
– Jo, men jag säger det igen – varva ner lite, annars riskerar du att din egen son börjar hata dig.
Du har ju plötsligt mycket mer tid för dig själv. Gå till en salong eller något.
– Va? Är det så att jag ser dålig ut eller?!
– Låt oss säga att det inte skulle skada att fokusera på ditt yttre…
Det tålde inte Ylva. Hon pratade inte med Henrik på en hel vecka, ända fram till hans resa, och även efteråt var hon kort i telefon när han frågade om allt och inget hände därhemma.
Hon kämpade som en galning för att uppfostra sin son och ta hand om sin man, hålla huset trivsamt, och så säger han att hon behöver gå till en skönhetssalong, minsann!
När Henrik kom hem, bad han om ursäkt och utan tvekan förlät hon honom – hon älskade honom ju.
Och då planerades det en campingresa för pojkarna. Totalt fjorton ville åka, och föräldrar behövdes för att ställa upp.
Ylva ville helt inte ens att Albin skulle åka “på det där skräckscenariot”, sen anmälde hon sig att åka med men fick inte ledigt från jobbet. Dessutom bad sonen henne flera gånger att inte göra det.
Överraskande fick Henrik för sig att följa med:
– Tänk ändå! Jag får ju extra ledigt och det var länge sedan jag campade i naturen, med tält och frisk skogsluft… sa han drömmande.
– Ja, i så fall… sa Ylva förvirrad. – Okej, åk! Men håll kontakten!
Pappa och son bytte blickar och himlade med ögonen unisont – jaja, mammaruttis…
Under de tre dagar som männen var borta åt campingen, var Ylva mycket orolig. Täckselse var sporadiskt, de ringde henne två gånger.
Till sist åkte hon till Eriks hus, då han var den första som kördes hem, för att där möta sin make och son.
På gården var det fullt av bilar och Ylva fick parkera på gatan.
Utanför huset så hon ett par som kramades i skymningen och det tog henne ett tag att se vilka det var. Rösterna avslöjade dem.
– Henrik, hur länge ska det här pågå? frågade Karin tyst men bestämt. – När ska du skilja dig?
– Karin, ska vi inte prata om det nu. Vi hade så fina dagar, förstöra inte dem, svarade Henrik. – Jag älskar dig, det är inget snack om saken, och jag ska absolut skilja mig snart.
De kysstes tydligen.
Vem älskar hennes man? Var de på utflykt tillsammans? Ska Henrik skiljas från henne? Frågorna rusade genom Ylvas huvud…
– Vad är det som pågår här? ropade hon det gamla vanliga, frågan som tusentals förrådda människor redan ställt före henne.
– Äntligen, sa Karin tyst. – Jag orkar snart inte dölja detta mer.
– Hur länge har ni… hållit det hemligt? frågade Ylva med hån.
– Nästan ett år, svarade rivalen lugnt. – Jag orkar inte dölja det längre!
– Vill inte veta! Men det jag vill veta är varför du låtsades gå så mycket med min son!
– Henrik är ju den perfekta pappan, det enda som höll honom kvar hos dig var Albin. Så jag ville bara få dem att bli vänner. Ni har verkligen en fantastisk pojke! Även om du plågade honom med din överbeskyddande natur.
Jag har inget emot att han bor med oss.
– Vad?! Räkna inte med det! Min son stannar hos mig! – förklarade Ylva argt. – Och maken, förresten. Eller hur, Henrik?
– Det låter hotfullt, sa Henrik med en harkling. – Jag föreslår att vi diskuterar det hemma, utan publik.
– Nej då! Du säger här och nu att du stannar i familjen! Och för övrigt, var är Albin?!
– De bär upp saker till lägenheten, de kommer snart ner, förklarade Henrik lugnt. – Och Ylva, kan vi undvika ett dramatiskt uppträde? Det blev som det blev, jag älskar Karin och tänker vara med henne.
Ylva letade efter ord att svara med när Albin dök upp i huset:
– Mamma? Vad gör du här? Åh, visste du att vi…
– Vi åker hem nu, avbröt hon honom. – Snabbt!
Hon tog sin son i armen och släpade honom till bilen, ignorerade hans protester.
Henrik gick verkligen till Karin. De försökte få Albin, men pojken, som förmodligen fått nog av sin mammas tårar – hon grät nästan hela tiden sedan den kvällen – förklarade att han ville stanna med henne.
Året därpå försökte Henrik återvända, men hon tog inte emot honom – hon kunde inte förlåta honom en gång till.
