När vår dotter fyllde en månad reste min mormor över hela tre tusen kilometer för att träffa sitt barnbarnsbarn. En dag blev bebisen väldigt upprörd och inget vi gjorde – oavsett om vi matade eller vaggade henne – hjälpte. Då klev mormor fram som den verkliga experten. Hon tog bebisen stadigt i famnen och började vagga henne upp och ner, energiskt sjungandes en sång som jag minns från min egen barndom. Det var en sång hon själv hade komponerat, eller kanske hade hon lärt sig den av sin egen mamma: ”Du är mitt lilla hjärtegull, mitt kära barn, nu ska du sova, nu ska du sova, min lilla älskling” – och så fortsatte det med små variationer.
Jag kommer ihåg varenda ljud och tonfall. Vid det laget var vi förstås trötta av alla nattliga uppvaknanden och den eviga karusellen med en nyfödd; vi längtade ständigt efter sömn. Vår dotter började äntligen lugna sig, och jag tänkte att jag skulle passa på att ta en lur och vila en stund. Mormor fortsatte sjunga.
Fem minuter senare kom min man, la sig bredvid mig och somnade omedelbart. Därefter kom vår son som nästan var tio år; normalt sov han aldrig på dagen. Men den här gången kröp han bestämt upp mellan oss och somnade. Det gick inte att motstå det där “nu ska du sova, nu ska du sova…”
Vi sov alla djupt till kvällen, och blev helt och hållet utvilade. Detta är ett av de lyckligaste minnena i mitt liv, när vi alla sov i en hög medan mormors röst lovade trygghet och ro, och vi kunde ge oss hän och känna trygghet i varje cell av våra kroppar.
