Ute på den svenska landsbygden låg den lilla byn Ekeby, inbäddad på en höjd omgiven av barrskog och lingonris. Fyra gårdar med grå tak, slitna av regnet, vilade under mäktiga ekar, därför kallades byn för just Ekeby.
I byn bodde bara elva personer. De levde av sitt jordbruk, jakt och fiske. Mest välbärgad i byn var Sven Pettersson. En man som var både snål och arbetsam. Han hade nått sextio års ålder men var fortfarande stark och seg. Den hösten hade han samlat in ungefär sjutton kilo lingon, inte ensam, utan tillsammans med sin son, Markus. Markus var den yngsta, endast arton år gammal. De två äldre sönerna bodde i Stockholm och hade inte varit hemma på tre år. Markus längtade inte till staden men var inte heller särskilt förtjust i jordbruket. En morgon kom Markus hem och sa till sin far: “Far, jag vill fria till Eva Sjöström i Gröndal.” “Till vem då?” frågade Sven med rynkad panna. “Till Eva hos Sjöströms,” svarade Markus. Med vetskapen om sin fars stränga natur tillade han: “Om du inte låter mig fria, tar jag med henne till Stockholm till mina bröder.” Sven fann ingen glädje hos sin yngste son. Han var inte lik honom. En lättsinnig typ utan sinne för jordbruk, men det var den sista sonen. Om han flyttade till staden skulle Sven få klara gården ensam. Hans hustru, Helga, var gammal och sjuk och kunde inte hjälpa till längre. Lars Sjöström, Evas pappa, var en lat drickare, men dottern var en riktig skönhet. Sven hade sett henne sommarens gång på ängen — lång, ståtlig med ett axellångt blont hår och ögon som djupa hav. Vad såg hon i Markus?
En sådan flicka skulle pryda vilket hem som helst och Helga behövde hjälp. Förr eller senare blev det bröllop vid Mikaelidagen. Men en månad senare kom ett statligt besked och tog in Markus till lumpen. På avskedsfesten grät Eva över Markus som om han redan vore död. Efter Markus försvinnande blev Evas liv i Ekeby outhärdligt. Sven började trakassera henne. Först som ett skämt, klämde han till henne när han gick förbi eller försökte omfamna henne när hon mjölkade korna. En gång när hon skurade golven smög han sig på henne, och hon fick kämpa för att freda sig. Hon berättade det inte för Helga som låg sjuk på sin kammare. En annan gång när hon samlade hö på skullen överföll Sven henne bakifrån, välte henne i höet och försökte kyssa henne medan han stank av vitlök och brännvin. Hans lurviga, spretiga skägg tog nästan kväven över hennes ansikte, och hon kunde inte skrika. Men på något sätt lyckades Eva ta sig loss från Svens tyngd. Hon greppade en högaffel, riktade den mot Svens bröst och väste: “Jag stucker dig! Förlåt mig Gud!”
Från den dagen slutade Sven trakassera Eva, men började istället kritisera henne för alla småsaker: dåligt gjort hit och misslyckat dit. Hennes liv blev outhärdligt. Eva grät och sörjde. Hon besökte sin mor i Gröndal och klagade sin sorg. Men modern bara grät och skickade tillbaka henne. “Ha tålamod,” sa hon. “Markus kommer snart tillbaka och allt kommer att rätta sig.” Innan hon återvände till Ekeby gick Eva in i den lilla lanthandeln och köpte tändstickor och kryddor. Hon köpte lagerblad, rödpeppar och senapspulver som svärfadern begärt. Motvilligt gick hon tillbaka till Ekeby. Fundersam över sitt öde gick hon över den knarrande snön under sina träskor. Det var redan tredje månaden sedan Markus åkt.
Markus var en glad och busig pojke, annorlunda än de andra i byn som var tuffa och råa. Men nu försökte svärfadern istället ta sonens plats. “Det kommer inte ske!” tänkte Eva. “Jag måste skrämma bort den gamla skamfläcken! Men hur?” Försjunken i sina tankar märkte hon inte att hon var tillbaka i Ekeby. Svärfadern mötte henne med klagomål om allt som hon gjort fel. Eva drack lite mjölk, gick till sitt rum och låste dörren. Nästa dag eldade hon bastun. Den lilla bastun låg en bit från huset, intill en liten damm. Eva plockade vatten, tände ugnen upp som skulle värma bastun. Sedan, när hon skötte sysslorna på gården, stoppade hon en påse med rödpeppar i förklädsfickan och lade till mer senapspulver. När hon senare gick för att städa i bastun, gnuggade hon bänken med peppar och senapspulvret, och strödde en rik mängd av den brännande blandningen på björkspoven. Lukten av peppar och senap sved i hennes näsa. Hon nös och sprang ut ur bastun.
Hon sprang ut precis i tid som svärfadern kom gående med sin handduk under armen. “Varför kyler du ner bastun, din fördömda kvinna,” skrek han på henne. Eva klev av stigen och lät honom passera utan att säga något och sprang hem. Med yrvaket och dunkande hjärta lutade hon sig mot väggen i sitt rum. “Vad kommer att hända?” Hon var rädd men samtidigt nöjd över att hon bestämt sig för att straffa honom. “Nu kommer den gamla stubben få i sig eld,” tänkte hon. “Den förbenade,” tänkte Sven. Antagligen hade hon dåligt ventilerat bastun, eller så glödde ett kol fortfarande. Efter att ha rört i ugnen och hällt vatten på det glödande kolet lade han sig för att njuta av värmen på bänken. Värmen brände lätt hans hud. Han försökte vänja sig, men värmen övergick i plågsamt brännande.
Förvånad satte sig Sven upp och gnuggade handen över bänken utan att finna någonting. Instinktivt kliade han sig och hoppade nästan till av smärta. Känslan var som ett getingstick framifrån och brännässlor baktill. Brölande av smärta som en skadad björn sprang Sven naken ut ur bastun och kastade sig i snön. Bränningen lättade något, men att sitta i snön var snart för kallt och han sprang tillbaka in. Inne i stugan vred sig Eva av skratt på golvet. Helga, som inte hört Eva skratta sedan Markus avreste, kom ut och stirrade förvånat på sin svärdotter.
Helga hade märkt hur Sven plågade Eva, men haft för få krafter att agera. Nu berättade Eva vad hon gjort, hur hon straffat den gamla mannen. Först rynkade Helga sina ljusa ögonbryn i medlidande med sin man, men brast sedan ut i skratt och sa: “Det var rätt åt den gamle hunden.” När Sven kommit tillbaka till bastun började han fundera på vad som hänt. Kunde det varit något på bänken? Han sköljde bänken rikligt med varmt vatten och lade sig igen. Inget kändes brännas. När han sedan tog upp björkspoven och började piska sig, började hans näsa klia, och ögonen tårades och hans kropp brann igen, så att han kände som om han satt på myror.
Sven rullade av bänken och kröp mot dörren, slog nästan upp den i sin iver att komma ut och ramlade ner i snön igen.
Han kom tillbaka till huset när det blivit mörkt och gick tyst och lade sig utan att äta middag. Men han kunde inte sova. Hela kroppen brann. Han vred sig på den knarrande sängen som en fisk på en het stekpanna och höll knappt tillbaka stön av smärta. När han inte längre stod ut öppnade han fönstret, drog ner sina långkalsonger och satte sin brännande bak i kylan. Det blev bättre, men han kände sig som om den hettande bakdelen kunde tända en cigarett på avstånd. Tack och lov var det natt, om någon hade sett denna märkliga scen: Sven, den surmulna enslingen, som satt på fönsterbrädan med en naken bak som en korp på en gren — ja, vad skulle man tänka?
Hunden Roffe, vars koja stod precis under fönstret, betraktade situationen och reste sig på sina baktassar och slickade Sven bakdelen. Av överraskning bävade Sven till och föll från fönsterkanten till golvet. Den smällande ljudet väckte Helga och Eva, som kom ut ur sina rum med ljus i händerna.
Synen som mötte dem var både sorglig och komiskt; där låg Sven med bar bak och förlorad medvetande, medan hundens lurviga ansikte kikade i genom det öppna fönstret in. Från denna dag slutade Sven att besvära Eva, utan ett ord till henne. Snart fick Eva ett brev från Markus och begav sig till honom, där han gjorde sin värnplikt.
Fastän mormor Inga kallade svärdottern i sin berättelse för Eva, tror jag att hon egentligen talade om sig själv. Det är likt henne, trots sina åttio år, blixtrar fortfarande den där busiga glansen i hennes ögon.
