Jag hade en gång en röd katt. En vacker, bortskämd och lekfull liten katt. Otroligt kärleksfull och vänlig. Vad han hette tänker jag inte avslöja, för jag kallade honom – Solstråle. Han var mitt ljus, både som namn och efter hans personlighet, det var som en solstråle som lyste upp mitt liv.
Han kom alltid till mig, hoppade upp i knät och bad om att bli klappad och få höra min röst. Under de få stunderna jag var hemma efter mina arbetspass, var han min enda glädje.
Jag arbetade på två jobb och var sällan hemma, vilket varken bekymrade någon eller påverkade någon. Mitt familjeliv fungerade inte särskilt bra vid den tiden.
Han ersatte allt jag saknade. Kärlek, värme och uppmärksamhet fick jag av min Solstråle.
En regnrik höst blev han sjuk. Han började hosta, men jag tog honom aldrig till veterinären. Jag tänkte hela tiden att han skulle bli bättre av sig själv. Tänkte att jag skulle göra det imorgon, när jag hunnit vila lite. Jag trodde alltid att jag skulle hinna, att allt skulle bli bra.
Men Solstråle hoppade i knät på mig de få stunderna jag var hemma, tittade på mig med sina ljusbruna ögon och kände förmodligen att något var fel.
Efter några månader gick han bort. Han somnade i mitt knä och vaknade aldrig mer. Det var lugnt, nästan stillsamt. Det hände under ett av mina korta besök hemma.
Femton år har passerat sedan dess. Långa år. Jag har haft många andra katter sedan dess. Jag har älskat dem också.
Men ibland, eller ganska ofta faktiskt, drömmer jag om min Solstråle som hoppar upp i mitt knä och tittar mig i ögonen. Jag försöker ursäkta mig och be om förlåtelse, men orden känns aldrig rätt.
Och varje gång jag minns, gör det ont, och jag känner djup sorg och ånger, som om det hände igår. Jag skulle ge allt för att få tillbaka den tiden och ta med Solstråle till en veterinär som kunde ha räddat honom.
Jag kan inte förlåta mig själv. Ingen kan anklaga mig mer än jag själv gör. Och jag kommer alltid tro att han skulle ha överlevt.
Jag vet att jag kommer bära med mig detta för alltid, att jag på min sista dag kommer ångra att jag inte räddade min enda Solstråle.
Var inte snål…
Var generös, jag ber er, när det kommer till era fyrbenta solstrålar. Oavsett om det handlar om kärlek, tid, pengar eller uppmärksamhet. Låt ingenting hindra er, inte ens de viktigaste uppgifterna.
Gör det! Gör det genast!
Så att ni inte åtalar er själva för resten av livet. Så att ni inte behöver be om förlåtelse i mörka nätter inför dessa ögon…
