Klara hade bråttom, hon hade bara en timme på sig. Men hunden blev inte rädd, den blockerade hennes väg. Med öronen tillbakalutade, kröp den nästan fram till henne, tog ett försiktigt grepp om hennes byxben och drog henne med sig…
Inget gjorde längre ont, inget – förutom hennes själ… Klara förstod inte var hon befann sig, eller vad som faktiskt hade hänt.
Hon tittade sig omkring, men framför, ovanför, under och bakom fanns inget, nästan inget… Runt omkring henne virvlade en tät, grå dimma.
– Välkommen till oändligheten, sa en tyst, smygande röst.
Och Klara mindes, hon mindes allt! Hur hennes bil hade tappat kontrollen, hur den körde av vägen, hur den flög i luften och den sista, kraftiga smällen som avslutade hennes liv helt.
– Men jag kan inte! – skrek hon. – Hemma har jag en man och en son, min mamma är mycket sjuk. Jag behövs där! Hjälp mig! Hjälp mig tillbaka! Jag ger dig allt, vad du än vill!
– Intressant förslag… Klara kände nästan fysiskt den osynliga, hånfulla leendet. – Jag ska hjälpa dig. Men du vet, jag är nästan helt säker på att du inte kan hjälpa dig själv. Och betalningen för detta kommer att vara fruktansvärd. Tro mig, jag vet hur grym helvetet kan vara…
– Jag ber dig, vem du än är, hjälp mig!
– Okej, jag är nyfiken själv… Jag delar upp din själ i fyra lika delar. Tre delar förblir hos dig, och den fjärde behåller jag som pant. Jag ger dig exakt en timme. Men något säger mig att du inte ens känner dig själv särskilt väl…
Klara gick ut på gården, hon hade bråttom – hon måste hinna innan trafikstockningen på kvällen. Sonen var hos farmor på landet, och idag skulle hon hämta honom.
Vid bilen satt en rufsig, obehaglig fågel. En kråka höll det brutna vingen högt och sedan hoppade den snabbt, med stor möda, mot Klara.
– Ska du ut och köra? – ropade den oroade grannen. – Skjutsa mig och kråkan till veterinären, jag betalar. Den kommer annars dö…
Men Klara hade bråttom…
– Ring en taxi, svarade hon. – Jag har inte tid för skadade fåglar nu.
Kråkan tittade desperat in i hennes ögon, kastade sig framför henne, blockerade vägen. Den försökte kraxa, men lät bara harsk och irriterande.
Grovskavde fågeln med foten, satte sig Klara i bilen, startade motorn och åkte snabbt iväg. Bakom henne stod grannen förvirrad – kråkan försvann, som om den hade upplösts mitt framför ögonen på henne…
På den avlägset belägna bensinstationen tankade Klara och var på väg in i bilen när en mager och hemlös hund blockerade hennes väg. Med svansen mellan benen tittade den henne bedjande i ögonen och försökte få henne att följa med.
– Gå undan! – skrek Klara och stampade med foten.
Men hunden blev inte rädd, den flyttade sig inte. Med öronen tillbakalutade, kröp den fram till Klara, tog försiktigt tag i hennes byxben och drog henne med sig.
Den skarpa lukten av blöt och smutsig hund fyllde luften, och Klara såg en loppa bakom hundens öra…
– Gå bort! – skrek Klara ogillande.
Hunden kastades åt sidan av en spark. Gnuggande det plötsligt smärtsamma sidan, satte sig kvinnan i bilen och körde snabbt spänt bort, och glömde den stackars hunden…
*****
Utan att sakta ner torkade hon händerna med en antibakteriell servett. Usch! Det saknades bara att man skulle bli smittad av hundar eller fåglar – inget annat än smittor.
På huvudvägen rusade folk, alla hade bråttom – från här och dit. Klara slappnade av och ökade hastigheten. Men hon fick inte helt att koppla av…
Mitt på vägen sprang en kattunge omkring! En liten, dammig, vit krabat – den var synlig på långt håll. Klara tyckte hon kunde se kattens bedjande ögon – de ropade förtvivlat. Ropade, tyst bad, bad henne att rädda dem!
Klara skakade på huvudet och insåg att det var en synvilla. Hon kunde inte ha sett kattens ögon. Susade förbi i hög fart och kastade en blick i backspegeln…
Kattungen reste sig på bakbenen och lade fram sina framtassar i en bönande gest.
– Den kommer dö dumt, stackaren! Och varför i all världen tog den sig ut hit, på motorvägen?
Inom henne pockade en känsla på henne att vända tillbaka och ta med sig den lilla kattungen – om så bara för att flytta den bort från vägen. Men hon hade ingen tid…
Klara tittade på klockan – det hade gått 58 minuter sedan hon lämnade hemmet, vilken kattunge nu, hon hade inte tid för livet! Men hon vände sig om en sista gång…
Kattungen rusade bakom henne – liten, ynklig, försökte desperat följa bilen. Men hur kunde den mäta sig i hastighet med henne.
Rensade tankarna om kattungen ur sitt huvud, koncentrerade sig Klara på sin fortsatta resa. Hon hade sina egna ärenden, och ingen tid för dessa djur.
Vem som helst fick ta hand om fåglarna, hundarna och små kattungarna, men hon skulle låta bli att bry sig om de loppliga.
Efter två minuter sladdade bilen… och medan hon föll in i den täta, grå dimman hörde Klara ett hemskt, skorrande skratt, och sedan hördes samma röst:
– Varför skyller ni människor alltid på mig? Var jag nu skyldig till något? Jag försökte till och med hjälpa till, gav dig tre fantastiska chanser – bara att hinna med på vägen.
Vad hade det kostat dig att ta fågeln till kliniken, att följa hunden, när den kallade så på dig… att sakta ner, stanna till och ta kattungen med dig?
Rösten skrattade igen, men nu utan glädje, med en bitter ton:
– Det var ju du själv som försökte stoppa dig! I form av fågeln, hunden, kattungen – tre delar av din själ… Minns du?
Klara nickade, ja – hon mindes. Hur hon själv hade bönat och bett, hur hon hade försökt stoppa sig själv för en minut. Men nej, hon hade för bråttom med livet, och ville inte släppa in någon annan.
Men dessa andra försökte inte tränga sig in i hennes värdefulla liv – de ville rädda Klara, även om det verkade annorlunda från sidan.
Och rösten fortsatte:
– Tänk inte på det, du är inte ensam. Många har bett om en andra chans, och jag har alltid gett dem tre, men det hjälper inte. Under flera hundra år har bara några få människor sluppit återvända till min ondska, och vet du – jag är bara glad när människor fortsätter leva och deras öde börjar förändras. Och den fjärde delen av själen ger jag dem tillbaka, utan någon ånger.
Klara försökte be om en chans till, men ur dimman sträckte sig håriga, hemska, kloriga ben…
P.S. Tänk varje gång du går förbi någon som behöver hjälp… kanske är det en del av din själ som försöker stoppa dig, varna dig och skydda dig från det värsta. För den vet redan vad som väntar dig i framtiden.
