Hur jag på tre timmar gav min hund fem dödsdiagnoser, blev gråhårig, sörjde, begravde… Och sedan öppnade veterinären.
Historia med lyckligt slut.
Gustav väckte mig mitt i natten med ett utdraget yl.
Man måste säga att dobermann ibland kan ha lätta sångutbrott. De kan träffa en litet lägre ton klockan tre på natten bara för skojs skull eller mest troligt på grund av magproblem. Detta är verkligen en speciell egenskap hos rasen.
Därför blev jag inte direkt förvånad av ljudet av en hundaria och började, fortfarande halvsovande, klä på mig träningskläderna. Med orden “vi går, vi går, gråt inte” öppnade jag mitt högra öga.
Och blev förskräckt.
Synen framför mig var mer som en scen ur en lågbudgetskräckfilm – en mun täckt av vitt skum stirrade på mig.
Skum var överallt, på golvet, mattorna, sofforna.
Rabies! Det var min första tanke, trots att hunden var vaccinerad. Men vaccinet var naturligtvis utgånget – tänkte jag som nästa. För ingenting kan stå i vägen för min paranoia.
Överst på listan fanns också – piroplasmos (en sjukdom orsakad av ett fästingbett) och förgiftning av råttgift.
Gustav var skyddad mot fästingar, och var giftet i min fantasi kom ifrån, var helt obegripligt.
Men vi planerade inte att överleva natten.
I totalt förtvivlan dikterade jag symptomen på den kommande döden till den fantastiska veterinären Sara.
Sara blev så tagen av mina snyftningar att hon skickade oss till kliniken på andra sidan stan. För enligt mina beskrivningar skulle hennes mottagning helt enkelt inte klara av det. Där fanns ingen modern utrustning för så skrämmande fall.
Behöver jag säga att jag väntade på att kliniken skulle öppna med hjärtat i halsgropen, medan jag ständigt torkade bort skummet från Gustavs mun och funderade på hur jag skulle få den femtio kilo tunga döende hunden till bilen.
Till min förvåning gick Gustav själv. Vi kom dit väldigt snabbt. Förlåt till polispatrullposten, som vi susade förbi som vinden.
Vid klinikens entré väntade en personal med handskar. Skämt åsido, men det märktes att de förberett sig för vår ankomst. Rykten om en dobermann med rabies, piroplasmos och ett bett av en svart mamba hade kommit före oss.
Besöket varade i femton sekunder. Tio av dem övertygade vi Gustav att ”öppna munnen”. Under de återstående fem drog veterinären Maria med virtuos skicklighet ut en liten träbit ur hundens mun.
En sticka.
Han hade gnagt på en pinne, den där bävern.
Med den fruktansvärda diagnosen ”främmande kropp i munhålan” släpptes vi.
Och medan jag torkade bort skum och stress från golvet, somnade dobermannen med huvudet på soffbordet. Helt utmattad, dödssjuk 😊.
