Flygplanet kraschade högt uppe i bergen. Inte precis som Himalaya, men tillräckligt högt för att frysa till is. Men nu fanns det ingen kvar att frysa till is. Alla omkom. Alla, förutom en stor röd hund och en liten grå katt. Hunden befann sig i bagageutrymmet i en bur, och det var nog det som räddade den. Katten låg bara i sin människas knä.
Efter kraschen flög han ut genom det söndertrasade Boeingskalet. Efter att ha flugit ungefär femtio meter landade katten i en mjuk snödriva. Tio minuter senare återhämtade han sig och började stappla mot de rykande vrakdelarna. Där fanns ju hans människa kvar. Bredvid en hög med spridda stolar satt en stor röd hund.
– Gå inte dit, sa han till katten. – Gå inte. Där finns ingen levande kvar.
Katten tittade oförstående på honom och gick vidare. Han hade ännu inte hämtat sig från chocken. Då närmade sig hunden honom, tog tag i nackskinnet med tänderna och lyfte upp honom i luften. Han höll kvar katten tills den slutade veva med tassarna och väsa. Sedan satte han ner katten bredvid sig och sa:
– De har alla dött. Alla, förutom oss. – Hunden såg sig omkring och rös. – Snart kommer vi också dö av kyla och hunger om vi stannar här. Vi måste gå.
– Vart ska vi gå? frågade katten. – Jag har ingenstans att gå längre, min människa är här. Jag kan inte gå någonstans, jag stannar här med honom. Vi har varit tillsammans hela mitt liv. Vem behöver jag nu? Nej, jag går ingenstans.
Hunden lyssnade noggrant och tog sedan återigen tag i kattens nackskinn och bar iväg honom. De gick neråt. Mot där snön och kylan slutade, där det fanns människor. Hunden förstod inte varför han gick dit och visste inte hur han kände till vägen. Men det var inte viktigt nu. Det viktiga var att inte stå stilla, utan att röra sig framåt.
När hans tassar nästan inte klarade mer av den stickande snön och isen, lade han ner katten bredvid sig och grävde en stor håla att vila i. Katten placerade han under sin mage, för att hålla den varm.
På morgonen fortsatte de sin vandring. Hunden bar sin grå kamrat hela vägen. Katten gnällde och grät tyst. Han kunde inget annat än att ligga i knäet på sin älskade människa.
När de kom ut på en stor, solbelyst äng utan snö, blev katten överväldigad av värmen, dofterna och den plötsliga hungern. Det myllrade av människor runtomkring. De var alla klädda i orange jackor och hjälmar. Alla skrek och rörde sig omkring.
– Räddningspersonal, sa hunden till katten. – Sitt här, vi kollar läget och ser sedan vad vi ska göra. Kanske ger någon oss mat.
En storväxt man med en radio dinglande vid bältet skrek i kommunikationsutrustningen. Han krävde mer precisa koordinater.
– Vi kan inte gå slumpmässigt. Vi kan inte söka genom hela bergen. Så skicka fler helikoptrar att leta efter rök.
Hunden tittade uppmärksamt på den långa, magra och solbrända mannen. Alla passerade förbi. Ingen brydde sig om de två varelserna där bland räddningspersonalen.
– Hej, hej! – Mannen med radion snubblade plötsligt till. Han stannade som fastfrusen bredvid den lurviga duon. Sedan satte han sig ner intill dem och tittade noga på hunden.
– Varifrån kommer ni? frågade han, som om han hoppades att hunden skulle svara. Och hunden svarade. Den skällde lågt: – “Vov!..”- sedan ylade den och pekade uppåt med huvudet.
– Alla vara tysta! – den magra mannen skrek plötsligt högljutt.
– Ni är från planet, eller hur? Hur lyckades ni ta er hit? Kan du visa vägen uppåt? – talade mannen oavbrutet, och sedan…
Sedan tog han upp katten i sina armar och gick in i ett stort tält, och hunden följde efter. Alla räddningsarbetare samlades runt dem och de som inte fick plats inne i tältet stod utanför och diskuterade händelsen.
En timme senare kom den solbrända mannen, som visade sig vara räddningsledare, ut ur tältet och ledde den stora röda hunden i ett koppel. Utanför glipan i tältet tittade katten efter dem, plötsligt fylld av rädsla och skrek högt. Han ville inte förlora den stora röda hunden också nu.
Mannen och hunden stannade och tittade tillbaka.
– Varför skriker du? Varför skriker du så mycket? – sa den magra mannen. – Jag lovar dig, vi kommer tillbaka. Vi kommer definitivt tillbaka. Hunden vände sig om och skällde tyst och mjukt mot katten.
Katten återvände till tältet och lade sig på den magra mannens fältbädd. Han skulle vänta.
Och hunden kämpade sig upp hela den skräckinjagande vägen igen, och ledde räddarna till det kraschade planet. Och sedan tog han sig ner igen när den sista kroppen hade tagits ner från toppen.
I tältet väntade katten på dem och kastade sig genast över hunden och började stryka sig mot honom.
– Ack dessa katters kramar, sa hunden blygt medan han sneglade på mannen.
– Det är okej, sa den långa magra mannen. – Det är bra. En rätt katt. Han kommer vänta på oss när vi är ute på promenader och resor. Hunden log sitt stora hundleende. Allt var nu bra.
– Ser du! Ser du, sa han till katten när de flög ner i helikoptern. Och du ville inte gå, medan jag sa det till dig!
Katten tryckte sin gråa huvud mot honom och spann tyst.
