Bekvämligheten med lägenheten från hustrun var stor lycka, menade makens släkt. “Nu slipper vi flytta runt längre”, sa de glatt.
— Ja, mamma, jag förstår, sa Elina medan hon sprang över gatan, precis när det gröna ljuset började blinka varnande. — Självklart, inga problem. De där pengarna har jag på ett separat konto.
Elina stannade vid nästa korsning och väntade på det röda ljuset. Hennes mamma hade något att förklara på andra sidan linjen, vilket gjorde Elina lite stressad.
— Mamma, sluta! utbrast hon medan hon höjde rösten. — Om jag skjuter upp resan till stranden ett halvår, så är det ingen fara. Ni behöver dem mer. Jag överför dem idag.
Elina navigerade sig genom stadens korsningar och kom till en park. Hon satte sig på en bänk, öppnade bank-appen på sin mobil och letade upp kontot. Snart blev hon chockad av vad hon såg.
— Vad? Hur är det möjligt?
Hon satt förvånad ett tag innan hon slog numret.
— Erik, är du på jobbet? Vi måste prata omedelbart…
Erik, Elinas man, var på väg till en närliggande bar med sina kollegor. Det var fortfarande en halvtimme kvar till arbetesdagen slutade, men ledningen hade gett grönt ljus för att teamet kunde sluta tidigare efter att ha avslutat ett viktigt projekt. De skulle fira ordentligt.
Elinas samtal kom precis när den glada flocken drogs ut ur kontoret.
— Älskling, det är inte riktigt läge just nu, svarade Erik medan han gick efter alla andra. — Kan vi tala imorgon? Vi ska precis…
— Nej, idag! sade Elina bestämt. — Det har hänt något.
— Herregud, vadå? frågade Erik oroligt och stannade upp.
“Erik, ska vi vänta på dig?” hördes en kollega ropa.
— Nej, gå ni i förväg, jag kommer efter, svarade Erik och täckte över telefonen med handen innan han återupptog samtalet. — Vad har hänt?
— Låt oss inte prata om det över telefon. Om du fortfarande är på kontoret, kommer jag förbi, föreslog Elina.
— Jag är inte riktigt på kontoret… mer på väg från kontoret.
— Perfekt. Jag är i vår park. Möt mig här.
— Du förstår inte, förlorade Erik sitt tålamod. — Vi är på väg till baren. Jag skulle berätta att jag kommer hem sent och inte helt nykter, men du ringde först… Elina, vi pratar hellre imorgon, okej?
— Erik, du måste förklara något för mig, sa Elina och berättade om sitt problem.
Erik ändrade snabbt minen.
Han verkade överraskad och fann inga ord för att förklara situationen.
— Varför är du tyst? frågade Elina oroligt.
Erik samlade till slut sig själv.
— Elina, lyssna… — orden kom fortfarande fram med svårighet. — Låt oss tala om det imorgon, jag lovar att förklara allt.
— Så du visste… Elina kände hur kallt det blev inom henne. — Gå och ha roligt. Jag åker dit själv och undersöker allt, sa hon med en svag röst.
— Nej! protesterade Erik. — Stanna och vänta på mig. Jag kommer snart.
Efter samtalet stod Erik en stund i tankar. Sedan tog han upp telefonen och ringde ett nummer.
— Vi har ett problem…
Elina väntade fortfarande i parken. När Erik kom dit såg han henne i ett spänt tillstånd.
— Hur kunde du? frågade hon utan några inledande ord.
— Du har väl inte åkt dit? Erik blev blek.
— Nej, jag ringde grannen…
Elinas blick borrade sig in i Erik.
— Vi hade ju en överenskommelse, sa hon, och rösten nästan brast. — Lurade du mig?
Erik suckade och satte sig tyst bredvid henne, knöt och släppte sina händer nervöst.
— Erik…
Elina såg frågande på honom.
— Förlåt, var allt han kunde få fram.
Elina förstod då att deras äktenskap kanske var över.
* * *
Lägenheten som Elina fick av sina föräldrar när hon fyllde 18 var både en välsignelse och en förbannelse.
Elina studerade då på andra året på universitetet och njöt fullt ut av studentlivet. Hon var aldrig en mönsterelev, men höll sig alltid inom rimliga gränser. Men så snart klasskamraterna fick veta om hennes egna lägenhet, började förslagen om hemmafester regna över henne.
— Vilken lyx, en egen lya och inga föräldrar, skrattade hennes vänner.
Till en början gick Elina med på det och roade sig självt, men hon började snabbt ogilla stökiga fester. Det var ju ändå hon som behövde städa efteråt och hantera grannarnas klagomål i ensamhet.
Så Elina började säga nej, vilket snabbt gjorde henne till en utstött.
Vänner började smutskasta henne, sprida rykten och skriva elaka saker på sociala medier. Den enda som stöttade henne var Erik. Han hade gått på hennes fest en gång och studerade året över henne.
De kände inte varandra väl, men den dagen märkte han Elina gråta på en parkbänk nära universitetet efter en ny konflikt med de besvikna kamraterna.
— Hej, vad har hänt? frågade han och satte sig bredvid.
Elina ville först inte prata, men Erik fick ändå ut henne att prata.
— Bekant situation, log killen. — Människor kallar en idiot för den man inte kan göra till en fårskalle.
— Bra uttryckt, sa Elina med ett svagt leende.
— Låt dem vara, sa Erik. — De var inte dina riktiga vänner, de utnyttjade dig bara. Tänk att skräpet tog ut sig självt.
Efter samtalet med Erik kände Elina sig lättare. De började ses och gifte sig efter examen. Erik sa genast att han inte var intresserad av hennes lägenhet.
— Jag tänker ta ett lån, förklarade han för Elina. — Så vi kan ha VÅR egen lägenhet. Gör vad du vill med din. Hyra ut och ha dina egna pengar kanske.
Elina älskade idén. Hon öppnade ett särskilt konto, där hon la undan hyrespengarna. Hon hade många planer: egen bil, semesterresa… Pengarna kunde alltid komma till nytta.
* * *
Ett år gick.
Erik sparade också pengar för en kommande semesterresa — de planerade att åka till en solig strand. Ett halvår tidigare hade Elina bett Erik föra över hyrorna på kontot.
Erik höll på att lära sig mer om kryptovalutor och använde hyran’ efter eget bruk, innan han sände över betydligt större summor på Elinas konto. Hon hade inga klagomål om den saken.
Plötsligt dök Eriks farbror Anders och hans fru Linda upp.
— Väntade ni inte? skrattade Anders. — Vi är här nu.
— Farbror Anders, ni kunde ha förvarnat oss? Eriks röst uttryckte obehaglig förvåning.
— Så ni inte kunde gömma er, skrattade Anders. — Visa oss var vi kan bo.
— Va? Eriks bryn höjdes. — Vi har bara en lägenhet och inget gästboende.
— Då får ni maka ihop er, sa Anders och trängde sig in.
Det visade sig att farbror och faster hade köpt mark och byggde hus. De hade sålt sitt gamla och investerat allt i projektet.
— Sparkar du ut släktingar? utmanade Anders sin brorson.
Mitt under diskussionen kom Elina hem. Efter att ha hört vad det gällde erbjöd hon själsfränderna att stanna hos henne en månad.
— De senaste hyresgästerna flyttade ut och jag har ingen ny ännu, — sa hon. — En månad är okej.
Eriks varnande blick missade hon, det var redan för sent.
— Vilken tur med hustruns lägenhet! Ingen mer flytt, vi bor i palats, konstaterade Anders lyckligt. Linda höll med.
Efter att ha bosatt makens släkt glömde Elina helt bort dem.
De gav inga livstecken. En månad senare frågade hon Erik om hans familj hade det bra, och han garanterade att de hade flyttat ut och att han hade fått nya hyresgäster.
* * *
Elinas mamma ringde.
Det visade sig att hennes mormor drabbats av en stroke och behövde pengar till rehabilitering. När mamman nämnde summan, kalkylerade Elina att den precis motsvarade vad hon sparat ihop. Hon var övertygad om att Erik skulle förstå om semestern behövde skjutas upp så att hon kunde spara igen.
Men på ett halvår hade kontot inte vuxit alls, trots allt.
— Jag kunde inte få dem ur lägenheten, erkände Erik. — De vägrar lämna. Förstår du, farbror Anders är en riktig galning… han är kapabel till vad som helst…
— Men varför ljög du? Elina var upprörd. — Varför berättade du inte hela sanningen från början?
— Det var pinsamt, erkände Erik. — För min feghet och vekhet.
— Men vi måste göra något, sa Elina. — Kalla polisen om nödvändigt.
— Visst, och sedan leva med ögonen i nacken? Erik suckade. — Du borde inte ha nämnt sin lägenhet. Jag skulle ha hittat ett sätt att köra ut dem.
— Men vad hoppades du på när du undanhöll det så länge?
— Jag vet inte själv, ryckte Erik på axlarna. — Något mirakel, antar jag.
Han blev tyst en stund.
— Se här, Erik visade ett brännmärke på sin rygg.
— Jag vet, du sa att det var en olycka.
— Nej, det var Anders som tryckte mig mot en het spis, erkände Erik. — Men han slapp alltid undan. Jag begriper inte hur han alltid lyckas slingra sig.
— Men jag tänker inte ge upp min lägenhet till honom, sa Elina med auktoritet. — Om du är rädd, är det ditt problem. Jag tänker ta itu med det här.
Elina reste sig upp för att åka till sin lägenhet, men Erik stoppade henne.
— Gör det inte, Elina, hans röst brast. — Jag oroar mig för din säkerhet…
— Är du inte trött på att vara rädd?
Elina bestämde sig och ringde sin granne för att åka dit. Hon informerade även den lokala polisen.
* * *
— Tjenare, hälsade han artigt, när Elina kom dit. — Vad vill du?
— Ni lovade att flytta ut efter en månad, sa Elina.
— Och? frågade Anders kallt. — Vi bor så länge vi behöver, och du gör ingenting åt det.
— Men jag har kontaktat polisen, sa Elina.
— Ett samtal och din polis försvinner. Nu gå härifrån.
Anders försökte stänga dörren men Erik trängde sig in.
— Försvinn härifrån! skrek han.
Reaktionen från Anders lät inte vänta på sig. Erik föll omkull efter en knuff. Elina skrek, medan Linda åskådlig betraktade. Anders gick mot Erik och började kväva honom.
— Jag varnade, morrade han.
Situationen avbröts av en polis som anlände. Han grep Anders och tog honom till stationen med stöd. Erik skrev under klagomålet och Anders fick anmälan om brott. Han stod inför en möjlig fängelsedom.
Det visade sig att hotom att hans samtal bara varit skrämsel, något släkten trott på i många år.
Elina och Erik försonades.
Erik tog lån och täckte de pengar Elina förlorat på grund av hans feghet, för hennes mormors rehabilitering. Hon tog även löftet av honom om att aldrig ljuga igen, för ett andra tillfälle skulle inte finnas.
