Kanske bodde det fem familjer, men ändå hamnade barnet på barnhem, utbrast Ella förvånat.
Idag fick Ella sluta jobbet lite tidigare – hon hade mycket att ta itu med på kvällen: sonen hade ett matematikprov dagen efter, och hon hade lovat att hjälpa honom, Arina skulle ha en uppvisning på dagis om två dagar, och den lilla häxdräkten var ännu inte klar. Och naturligtvis måste hon även laga middag till familjen.
Ella plockade upp två matkassar ur bagageutrymmet och gick mot trappuppgången. Den sista klättringen upp till femte våningen (hissen hade varit trasig i tre dagar nu) och hon var äntligen hemma.
Hon ställde ner kassarna på dörrmattan och började leta efter nycklarna i väskan. Trots att hon lovat sig själv många gånger att alltid lägga dem i sidofickan, hade hon återigen kastat dem i väskans djup. Äntligen fick hon tag i nycklarna! Ella öppnade dörren, böjde sig ner för att lyfta matkassarna, och precis när hon skulle gå in i lägenheten, kände hon att något var fel borta vid trappavsatsen till vänster.
Hon vände sig om och såg att dörren till grannlägenheten var på glänt. Här bodde Elisabet, en dam över sjuttio men alltid klar i huvudet och noga med att låsa dörren.
Ella öppnade dörren lite till och kikade försiktigt in. Korridoren var tom, men i dörröppningen till rummet såg hon ett par ben i stickade strumpor och rutig innetofflor.
Ella skyndade sig in i korridoren och böjde sig över grannen som låg på golvet. Elisabet var vid liv men medvetslös. Trots att Ella inte hade någon medicinsk utbildning kunde hon se det. På golvet låg en telefon med stora knappar, en sådan som äldre och synsvaga människor brukar använda. Det verkade som att Elisabet fått höra något hemskt i telefonen och sedan fallit ihop där hon stod.
Ella tog fram sin egen telefon och ringde efter en ambulans.
Sjukvårdarna tog genast hand om Elisabet, och en sköterska bad Ella leta efter grannens dokument.
– Ensamma äldre brukar ha sina papper nära till hands, sa hon.
Och faktiskt hittade Ella en genomskinlig plastmapp i första lådan hon öppnade – i nattduksbordet vid sängen. Där fanns pass, försäkringspapper, en sjukvårdskort och ett rutat papper med namn och telefonnummer. Ella tog en bild av lappen och lade tillbaka den i mappen och gav den till sjukvårdarna.
Elisabet blev körd till sjukhuset och Ella gick äntligen hem.
På kvällen, när allt var ordnat, mindes hon papperslappen med telefonnummer och bestämde sig för att ringa. Först på listan var ett nummer med namnet Katja bredvid – dotter. Ella mindes den korta, trevliga kvinnan – hon och hennes man brukade besöka Elisabet ofta. Förresten, Ella hade sett dem förra veckan senast.
Men Katja svarade inte. Då ringde Ella nästa nummer. Efter några signaler svarade en kvinna:
– Ja, vem talar jag med?
– Förlåt att jag stör, men jag är granne med Elisabet. Hon kördes in till sjukhus idag och jag försökte nå hennes dotter men fick inget svar.
– Katja och hennes man Viktor finns inte längre. De båda omkom i en bilolycka tidigare idag, svarade kvinnan. Och kusinen ringde för att berätta detta för Elisabet. Han sa dock att hon svarade och samtalet avslutades.
– Samtalet avslutades och hon föll ihop direkt efter, sa Ella. – Ni borde nog kontakta sjukhuset.
Ella hade informerat familjen om Elisabet, men kände ändå en gnagande oro och beslöt sig för att besöka henne efter några dagar.
På sjukhuset låg Elisabet i en fyrbäddssal med endast två upptagna sängar.
När hon såg Ella började hon genast uttrycka sin tacksamhet för att hon både hade ringt ambulans och informerat hennes familj.
– Ligger här som en trästock och doktorerna säger att jag blir kvar i två veckor till och att jag sedan behöver någon som ser efter mig. Men vem gör det? Katja och Viktor har ju begravts utan mig. Och än vet ingen vad som händer med lilla Stina.
– Vem är Stina? frågade Ella.
– Mitt barnbarn, Katjas och Viktors dotter. Hon är tretton och förlorade sina föräldrar på en dag.
– Har hon ingen annan familj?
– Det finns gott om släktingar, men ingen vill ta emot flickan. Hon har en äldre bror, Kalle, men han är nyss börjat på militärskolan. Han är arton – vad kan han göra för henne? Jag bad en systerdotter att se om jag kunde få ta Stina, men de sa att med min hälsa skulle jag inte få vårdnaden.
– Oroa dig inte, Elisabet, dina släktingar kommer hitta på något för Stina. De kan inte låta henne vara kvar på något barnhem. En så stor flicka, vad kan det vara för besvär med henne? försökte Ella trösta sin granne.
Elisabet låg på sjukhuset i en månad. En dag såg Ella genom fönstret hur en man följde med grannen hem.
– Det är min systerson Mikael, sa Elisabet, när Ella kom över på kvällen för att höra hur det var. – Hälsan är som den är, läkaren sa att det är inget annat att vänta i min ålder. Men oron för Stina gör det tungt! Hon har hamnat på barnhem. Ingen av släktingarna ville ta hand om henne. Och hon kommer ha svårt där – hon är en riktig hemmatjej. Jo, Stina är inte blyg, hon kan säkert stå på sig, men hur kunde det bli så att hon vid tretton års ålder fick uppleva ett så stort svek!
– Ingen har visat medlidande för flickan? frågade Ella förvånat.
– Nej. Katja var vårt enda barn, men mina systrar har två var – en har två döttrar och den andra en son och en dotter. Så tre kusiner och en kusin. Och Viktor hade ju en egen syster, men hon sa nej – hon har redan tre barn.
– Hur blev det så här? Fem familjer och ändå ett barn som hamnar på barnhem!
– Jag har pratat med Stina i telefon två gånger, sa Elisabet. – Hon klagar inte. Men jag tror hon inte vill göra mig ledsen.
– Hör nu, vi gör så här – du får vila upp dig lite nu, och sedan åker vi och hälsar på Stina. Jag hörde att man får besöka barn på hemmen och kanske till och med ta hem dem till loven och högtider. Vi måste bara ringa och prata med föreståndaren i förväg, föreslog Ella.
Flera gånger åkte Elisabet och Ella till barnhemmet för att hälsa på Stina, och efter två månader, med alla papper klara, kunde farmor ta hem sitt barnbarn när det blev lov.
När Stina gick i nian satt de tillsammans och diskuterade var hon skulle fortsätta sin utbildning. Stina ville väldigt gärna gå på sjuksköterskeskola.
Boendefrågan var ett problem. Det fanns en lägenhet som Stina och hennes bror fortfarande hade kvar, men Kalle skulle snart behöva göra sin värnplikt där han blev placerad, och Stina kunde inte bo där ensam, hon var inte ens arton. Bo på internat och leva med främlingar ville hon inte heller.
Så föreslog Ella för Elisabet att hon och hennes man kunde bli Stinas vårdnadshavare tills hon blev myndig:
– Stina har blivit som en del av vår familj under de senaste tre åren. Min man håller absolut med och barnen blir glada. Och du kan känna dig lugn med barnbarnet nära.
Så blev det. Medan de samlade ihop alla nödvändiga papper gick Stina ut nian och kom in på sjuksköterskeskolan.
Nu stängdes de två grannlägenheternas dörrar bara för natten, och alla högtider firades i en stor familj.
Den stora släkten hörde av sig bara en gång: en kusin frågade om inte deras dotter Kristine kunde bo i Kalles och Stinas lägenhet ett tag.
– Ni har ju en trerummare som ändå står tom, och så skulle vår Kristina och hennes man ha någonstans att bo. Varför skulle ni bry er om det?
– Det bryr vi oss om, svarade Elisabet. – För det första bor Kalle där under loven, och för det andra ska Stina flytta in om två år.
Det var den historien. Vad handlar den om, kanske någon undrar. Om livet och om människor – både bra och mindre bra.
