“Kasta henne här, låt henne dö själv!” sa de, när de lämnade den gamla damen i en snödriva. Skurkarna anade inte att bumerangen mycket snart skulle slå dem tillbaka.
Gertrud Andersson närmade sig sitt trapphus. Några äldre damer på bänken diskuterade situationen med en bil som nyligen stod parkerad i närheten.
“Vem kan det vara till?” frågade Gertrud dem.
“Ingen som säger något till oss!” svarade en av damerna. “Förmodligen till Linnea. Sådana dyra bilar kommer inte till gamlingar.”
“Till oss kommer de bara med ambulansen!” fyllde en annan dam i.
Grannarna pratade vidare om myndigheterna och alla stadens skvaller. Då kom just Linnea ut, hon som hade fått besök med den dyra bilen. Hon gick vidare med sitt utan att ägna någon uppmärksamhet åt grannarna eller den bilen som stod parkerad mitt på gräsmattan. Gertrud skyndade sig hemåt.
“Gertrud Andersson?” sa en man när han såg henne på trappavsatsen. “Kommer du ihåg mig? Vi pratade för några dagar sedan. Jag är din släkting.”
“Ah, Johan!” sa Gertrud glatt när hon kände igen honom. “Varför sa du inte att du skulle komma? Står din bil på gräsmattan?”
“Jo, det gör den.”
“Ta bort den därifrån snabbt innan någon hjälper dig med det! Tänk att ställa sin bil på blommorna.”
Johan gick snabbt ut för att flytta bilen medan Gertrud gick för att värma te. Hon behövde sälja sin lägenhet men ville inte lämna en nedtrampad gräsmatta till grannarna.
För länge sedan hade en farbror och hans son besökt henne. Sedan hade de inte hört av varandra. Men nu hade den yngre kommit tillbaka! Ändå var det något med honom som Gertrud inte tyckte om. Han rökte mycket. Trots att han fortfarande var ung var hans tänder redan gula. Men i alla fall hade han kommit. Gertrud valde att inte anlita en mäklare för att sälja lägenheten. Hon tänkte ge sin brorson pengarna istället, men han avböjde.
Så det var att Gertrud blev ensam på äldre dagar utan varken make eller barn. Hon ville flytta närmare marken. Det är trots allt bättre att vara ute i friska luften än att behöva gå ner från fjärde våningen varje gång. Och i byn hade hon en liten trädgård. Hon hade fortfarande orken att odla sina egna grönsaker. Till slut fann hon en köpare för lägenheten mot höstens slut.
“Vintern kommer imorgon. Så låt oss vänta med försäljningen till våren,” sa Gertrud och bestämde sig för att skjuta upp köpet av huset.
“Men husen blir dyrare på våren!” invände brorsonen. “Det är lättare att kontrollera uppvärmningen när det är kallt. Dessutom finns det ju en köpare redan. Tänk om denne drar sig ur?”
“Men jag har inte hittat något hus än! Var ska jag bo? Vi säljer lägenheten när vi hittar ett hus,” svarade Gertrud med en suck. Johan höll med.
De behövde inte vänta länge. Några dagar senare hade Johan hittat passande alternativ för boende. När de valde de hus de gillade, åkte de till byn. Efter att ha tittat på husen blev Gertrud lite nedstämd. Överallt behövdes renoveringar. Men pengarna från lägenhetsförsäljningen skulle räcka både till ett hus och till renoveringar.
Johan var bekant med byggnation och kunde berätta för sin faster hur mycket byggmaterial och arbetskraft skulle kosta. Brorsonen lovade att hjälpa till.
Gertrud klagade:
“Det är nästan vinter. Jag vill inte hålla på med renoveringar nu. Jag skulle vilja flytta in i huset och bo där, precis som alla andra.”
“Jag kommer ju att hjälpa dig!” svarade den unge mannen.
Gertrud blev orolig över att hennes brorson ville sälja lägenheten snabbt och skaffa ett hus åt henne så snabbt som möjligt. Hon beslutade trots allt att Johan inte skulle få någon vinning av det här, och att det var besvärligt för honom att ta hand om hennes försäljning. Hon var tacksam över att han alls ville hjälpa till. Hon valde ett hus och bestämde en dag för affären.
Köparen och notarie kom punktligt. Johan bryggde te till dem alla. Gertrud kände sig ledsen över att sälja lägenheten. Det var ju hennes hem, hon hade bott där hela sitt liv. Men det fanns ingen återvändo nu. Sakerna var packade och affären blev genomförd.
“När alla papper är påskrivna, kan vi flytta in i det nya huset!” meddelade brorsonen när handlingarna var klara.
“Vänta, redan nu? Jag har ju inte packat ur servisen ur vitrinskåpet än,” protesterade Gertrud.
“Vi måste köra idag. Köparen har ju ingenstans att bo annars!”
“Okej, men bara för idag då. Jag packar ihop servisen snabbt,” gick Gertrud med på.
Snart rullade de ut på motorvägen i en lastbil. Den gamla damen började snart gäspa och föll in i en djup sömn. Medvetandet återvände då och då och hon kunde se vägen ur bilfönstret, höra männen prata.
“Faster, hör du mig?” hördes Johans röst som från långt håll. Hon hade ingen kraft att svara.
“Låt oss lämna henne här,” hörde hon när hon nästa gång vaknade till. Allt var som i en dimma. De lämnade henne direkt i en snödriva.
“Hon dör av sig själv,” sa Johan.
Det gick upp för Gertrud att hennes brorson hade lurat henne. Han måste ha lagt något i teet så hon skulle somna och skriva på gåvobrevet. Med ögonen slutna gjorde Gertrud sig redo att möta döden.
En tjej som passerade med bil blev vittne till händelsen. Hon trodde att föraren kanske behövde hjälp och körde åt sidan. Men hon såg snart hur männen bar något från lastbilen mot skogen. Det snöade kraftigt. Den unga kvinnan blev nyfiken på varför någon skulle lämna av något på vägen mitt i ovädret. Kanske höll de på med något kriminellt?
Hon körde bort en bit och stängde av bilens lyktor, och noterade bilnumret ifall något skulle hända. När männen sedan körde iväg, följde hon efter till platsen där de övergett henne. Hon hittade en äldre dam och kontrollerade hennes puls. Fortfarande vid liv! Men medvetslös. Den unga räddaren ringde genast sin man och berättade om situationen.
När maken kom hjälpte de tillsammans för att få in kvinnan i bilen. På vägen vaknade Gertrud till sig.
“Var är jag?” frågade hon.
“Vi hittade dig,” svarade Ingrid. “Minns du hur du hamnade i snön?”
“Ja, jag minns. Vi sålde lägenheten med min brorson. Sedan drack vi te. Det där teet… Johan lade något i det! Sedan körde vi mot byn, och två män lämnade mig i snön. Släktingen ville bli av med tanten!”
“Låt mig ta hand om dig,” erbjöd den unga kvinnan, medan hon tog fram grädde ur sin medicinväska.
“Det är skönt att vara med dig,” log Gertrud. “Jag skulle ha gått under annars.”
Senare kontaktade både Ingrids familj och Gertrud polisen. En utredning påbörjades.
Den unga kvinnan erbjöd Gertrud att bo hos henne och maken så länge. Det händer saker i livet och medan hon får tillbaka sin lägenhet, behövde hon någonstans att bo.
Efter ett par veckor fick Gertrud återvända till sin lägenhet. Johan och hans medbrottsling arresterades för bedrägeri. På våren, som Gertrud tänkt från början, sålde hon lägenheten och köpte ett hus i byn. Huset behövde ingen renovering och med glädje arbetade Gertrud i sin trädgård. På sommaren bjöd hon in Ingrid och hennes man som gäster. Hon glömde aldrig den familjens vänlighet.
