Jag bor tillsammans med min mor i en rymlig trerumslägenhet mitt i hjärtat av Göteborg. Lägenheten blev vår efter föräldrarnas skilsmässa – pappa lämnade oss och överlät allt till oss. I början höll han kontakten, ringde ibland och frågade hur det gick för mig, men med åren blev samtalen allt glesare. Numera hör han bara av sig vid högtider med ett pliktskyldigt gratulationssms.
Mor har aldrig lyckats ordna sitt kärleksliv efter det. Det har funnits män i hennes liv, men det har aldrig gått längre än ett par träffar. Kanske ville hon inte själv, eller så dök det aldrig upp någon som kunde fylla tomrummet efter pappa.
När det gäller mig har jag också haft svårt att få kärleken att hålla. Det har varit bekantskaper och dejter, men aldrig något som känts på riktigt. Jag har aldrig klamrat mig fast vid relationer bara för sakens skull. Om gnistan inte fanns där sa jag det rakt ut. Jag såg ingen mening med att slösa varken min eller någon annans tid.
Men så en dag vändes allt upp och ner.
Jag mötte henne – den rätta
När jag träffade Klara visste jag direkt att det var annorlunda. Redan från första stund kändes det som att något stort hade tänts mellan oss. Jag försvann in i henne, ville tillbringa varje ledig stund vid hennes sida.
Klara hade flyttat till Göteborg från en liten håla uppe i Norrland. Hon hade börjat på universitetet här och kämpade för att bygga ett nytt liv. Hon är driven, klok, varm och obeskrivligt vacker. Vi fann varandra snabbt, blev ett par, och för första gången kände jag mig verkligen lycklig.
Men det dröjde inte länge förrän jag insåg att min mor inte delade min glädje – tvärtom.
Hon vägrade acceptera mitt val
Jag har alltid varit öppen med mor. Hon har känt till alla tjejer jag träffat, och jag har aldrig dolt något för henne. Så när jag berättade om Klara förväntade jag mig en vanlig reaktion, kanske lite avvaktande men nyfiken.
Istället möttes jag av en storm.
Hon ville inte ens höra på. Så fort jag nämnde att Klara kom från en annan plats högg mor in med att hon bara var ute efter min trygghet, mina bekvämligheter – och framför allt vår lägenhet.
Jag blev fullständigt chockad.
Var kom detta ifrån? Hur kunde hon döma någon hon aldrig träffat, aldrig hört rösten på, aldrig ens utbytt ett ord med?
Mor satte sig helt på tvären mot vår relation. Hon började bråka, skrika, gråta och försökte banka in i mig att jag höll på att begå mitt livs största misstag. Enligt henne var jag bara en biljett för Klara att slå sig fram i storstaden, en språngbräda till ett bättre liv – och sen skulle hon krossa mig och lämna mig i spillror.
Jag försökte protestera, förklara att Klara aldrig antytt att hon vill flytta in hos mig. Hon har sitt eget hyreskontrakt, hon ber aldrig om pengar eller hjälp. Hon är självständig, van vid att klara sig själv.
Men mor lyssnade inte.
Trycket jag inte kunde stå emot
Till en början försökte jag ignorera hennes ord. Jag litade på Klara, jag visste att hon inte var med mig för lägenhetens skull. Men när någon dag efter dag hamrar in samma sak i ditt huvud börjar tvivlet krypa fram.
Jag märkte att jag började lyssna på mors giftiga viskningar.
Varje gest från Klara granskade jag med lupp, letade efter dolda avsikter där det inte fanns några.
Varför var hon så omhändertagande? Spelade hon ett spel? Varför gav hon mig presenter? Hade hon en hemlig plan?
Jag drev mig själv till vansinne.
Klara märkte såklart att något var fel. Hon frågade om allt var okej, om något hade hänt. Jag ville berätta, men skammen höll mig tillbaka.
Hur säger man till sin älskade att ens egen mor ser henne som en kallhamrad bostadsjägare?
Kärlek eller familj?
Konflikten med mor nådde sin kulmen.
Hon ställde mig inför ett ultimatum: antingen gör jag slut med Klara, eller så kan jag glömma att ha en fungerande relation med henne.
Jag var förkrossad.
Å ena sidan är det min mor. Hon har uppfostrat mig, stöttat mig, och jag kände ett tungt ansvar för henne.
Men å andra sidan – har jag inte rätt till min egen lycka? Förjänar jag inte att få älska den mitt hjärta valt?
Mor hörde inte mina vädjanden. Hennes övertygelse var som huggen i sten.
Jag insåg att jag stod inför ett omöjligt val.
Men vilket?
Jag är livrädd för att göra fel. Rädd för att förlora den jag älskar, men också för att klippa banden med mor.
Kanske är hon bara rädd för att bli ensam? Eller ser hon verkligen något jag är blind för?
Jag slits itu mellan plikt och känslor. Och än så länge vet jag inte vad jag ska göra…
