— Ursäkta, vad sa du? — frågade Rosa Palmqvist.
— Jag säger att du skymmer solen för mig! — upprepade en magerlagd man i femtioårsåldern som hade brett ut sig på en solstol till vänster om henne.
— Och vad väntade du dig, att en sådan storslagen urringning skulle ligga helt platt? Självklart solar jag stående. Det känns trevligt både för solen och för andra som får något att titta på, — deklarerade den kraftiga kvinnan i en hatt med en ros alltjämt oberörd.
— Andra kanske har något att titta på, kära du… Men jag ser varken sol eller något annat kvinnfolk bakom dig! — svarade mannen irriterat med en pipig röst medan han reste sig lite från solstolen.
— Vad har de egentligen sett hos dig då? — frågade Rosa Palmqvist kallt och näsan i vädret, utan att ens kasta en blick på turisten. — Eller om du varit eftertraktad, skulle jag då inte ha märkt det? Men du klagar som om jag har gett dig för lite tillbaka i växel, — fnös damen och rullade med ögonen.
— Vet ni vad! — Mannen flög upp ilsket från solstolen och… snubblade över kanten på den, ramlade rätt ner mot objektet för sin vrede och solförmörkelse.
Ett ögonblick senare borrade hans rejäla näsa sig direkt i den rejäla urringningen mellan två “litosfärplattor”, och han fann glädjen i att vara oskadd tack vare att objektet inte rört sig av hans landning.
Rosa Palmqvist smekte moderligt de rufsiga hårstråna på “meteoren” som precis hade landat på hennes sjunde storlek. Hon tittade på de ihoptryckta kinderna på objektet för den oväntade lyckan och sade utan att blinka: — Var det nödvändigt att ifrågasätta min skönhet? Det hade varit bättre om du direkt erkänt: du är ingen skönhet, lite småväxt… Men inte är det att man vill luta sitt huvud mot någons hjärta något jag skulle missförstå… Kom, så matar jag dig, min lille gräshoppa, det är synd att titta på dig så här.
Och kanske var mannen fortfarande översiggiven av smärtan (ena kinden var verkligen förstörd))) eller så var det havsluften som öppnade aptiten och satte ut logiken, eller så var det ödet… men han följde Rosa Palmqvist med full resignation.
Sedan dess har minst 20 år passerat.
Han, “hennes Gräshoppa”, har blivit rundare och mildare, hon, “hans lilla Ros”, föremålet för hans beundran, som absorberar solstrålarna från den svenska sommaren, fortsätter att komma till stranden på lördagar. Men numera inte ensam, utan med sin Gräshoppa.
Hon står som vanligt rak mot solen, och han — blek och alltid skyddad, eftersom han alltid ligger till vänster i hennes skugga (för att ingen annan kvinna ska få för sig att sukta efter Gräshoppan) — beundrar utsikten och ler tacksamt åt minnet av hur denna skönhet kom in i hans liv.
Väntande på smakrika köttbullar och potatis med lingonsylt (ett signaturrätt av lilla Rosen, som han smakade för tjugo år sedan).
Här är lärdomen — släpp in händelser, även de som potentiellt utmanar din bekvämlighetszon, i ditt liv med öppet sinne och ett leende! För kanske är det SKÖNHETEN som har bestämt sig för att färga din tillvaro i starka färger och smycka det som du trögt släpat omkring på.
Det är inte utan anledning man säger: “SKÖNHET RÄDDAR VÄRLDEN!”
Och vem vet vad den kommer att rädda dig från i nästa sekund och vilka köttbullar den kommer att unna dig med samma kväll, och därigenom smycka ditt tidigare stolta smala och ensamma liv…
