Min man Johan och jag gifte oss för sex år sedan. Efter att vår son föddes beslutade vi oss för att sälja vår lilla etta, ta ett bolån och köpa något större. Vi tänkte att vårt barn snart skulle behöva ett eget rum och att vi också behövde en plats där vi kunde vara ifred.
Vi hittade en lägenhet som passade oss och registrerade den i mitt namn vid köpet. Det gjorde mig till den enda ägaren, men eftersom vi köpte den under vårt äktenskap skulle lägenheten delas lika mellan oss vid en eventuell skilsmässa. Dessutom kunde min andel av kontantinsatsen från försäljningen av min tidigare bostad också vägas in vid en uppdelning.
När vi köpte lägenheten hade vi aldrig ens föreställt oss att skilsmässa kunde bli ett problem. Men senare började saker och ting gå snett. Kanske tröttnade vi på varandra, eller så var det livet som kom emellan.
Jag misstänker att Johan delade sina tankar med sin mamma, kanske för att få råd. Men det som hände var det motsatta av vad han förmodligen hoppats på.
En dag ringde min svärmor Annika och sa att hon ville komma över på middag. Jag blev förvånad eftersom hon sällan besöker oss – vi brukar åka till henne istället. Hon har tidigare sagt att det är för obekvämt att ta sig hit. Jag tänkte att hon knappast saknade sin son eller sitt barnbarn så mycket, men bestämde mig för att laga en middag och baka en kaka.
Den dagen kom Annika när Johan fortfarande var på jobbet. Jag höll på att duka bordet när hon anlände. Hon brydde sig knappt om att hälsa på sitt barnbarn innan hon kom till saken.
– Elin, jag måste prata allvar med dig. Jag har hört att du och Johan har problem i ert äktenskap, och jag vill försäkra mig om att du inte lämnar honom utan någonting om det skulle bli en skilsmässa.
Jag blev helt ställd av hennes uttalande och svarade:
– Vad menar du? Varför skulle vi skilja oss? Och varför intresserar du dig för hur Johan och jag skulle dela upp våra tillgångar? Vi har redan diskuterat vad som händer om vi skulle skilja oss.
– Jag tycker inte om den lösningen. Idag är det vanligt att kvinnor lurar sina män och gör allt för att ta över bostaden. Därför tycker jag att du redan nu borde skriva över halva lägenheten på Johan, så han inte riskerar att hamna på gatan.
Jag blev chockad över hennes fräckhet.
– Är du medveten om att en stor del av lägenheten är finansierad med pengarna från min tidigare bostad? Och att jag har fortsatt att betala av lånet efter min föräldraledighet? frågade jag.
– Vid en skilsmässa delas allt lika mellan makar, svarade hon kort.
– Har du ens diskuterat detta med Johan? frågade jag.
– Det behöver jag inte. Män ska inte lägga sig i sådana saker. Jag kan själv ta beslutet.
– Låt mig vara tydlig. Johan och jag kan hantera detta själva. Jag uppskattar din “välmenande” hjälp, men jag tänker inte diskutera detta vidare. Du kan vänta på att Johan kommer hem, men jag går ut en stund. När jag är tillbaka hoppas jag att du har gått.
Jag gick för att klä på mig, och tre minuter senare hörde jag ytterdörren slå igen. Johan kom hem en halvtimme senare och blev förvånad över att hans mamma redan hade gått. Jag försökte lugnt berätta vad som hade hänt. Johan sa att han inte hade någon aning om hennes planer och att han aldrig hade pratat med henne om detta.
Han lovade att ta ett allvarligt samtal med sin mamma och be henne att aldrig mer blanda sig i sådana saker. Efter svärmors besök kände jag mig fortfarande upprörd, och kanske sa jag något onödigt i stundens hetta. Men samtidigt tror jag att det är bättre att sätta gränser, även om det gäller en släkting.
