Jag föddes i en liten stad i Småland. Nu är jag tjugotvå år gammal. Mina föräldrar gick bort för inte så länge sedan, vilket gjorde det lättare för mig att lämna min hembygd utan större saknad. Begravningarna för både min mamma och pappa var väldigt enkla eftersom nästan inga släktingar dök upp, trots att båda hade många syskon.
När begravningen var över hade alla släktingar plötsligt väldigt viktiga saker att göra. Nåväl, må Gud vara med dem! Efteråt bestämde jag mig för att lämna allt bakom mig eftersom minnena var för smärtsamma.
I min lilla hemstad var situationen aldrig särskilt bra. Redan under gymnasiet blev jag illa behandlad av mina klasskamrater. Efter att jag tagit examen och börjat arbeta blev jag alltid ”syndabocken” för mina chefer. Till slut bestämde jag mig för att pröva lyckan någon annanstans. Jag sålde mina föräldrars hus och flyttade till västkusten. Där köpte jag en liten tomt och byggde ett hus på 150 kvadratmeter.
När bygget var klart tog jag bilder av mitt hus och lade upp dem på olika sociala medier. Under byggtiden ringde jag flera av mina släktingar för att fråga om råd, men de påstod att de inte visste något om sådant. Ingen av dem hjälpte mig på något sätt, inte ens med ett vänligt råd.
När sommaren kom började plötsligt alla mina släktingar höra av sig. De sa att de hade bestämt sig för att tillbringa sommaren vid havet och frågade om de kunde bo i mitt hus under semestern. Jag kunde ha sagt ja, men varför skulle jag det?
När mina föräldrar gick bort hade mina släktingar inte tid att komma till begravningen, och ingen hjälpte mig ekonomiskt då. De sa att de knappt kunde få pengarna att räcka till. Men nu hade de råd med en semester vid havet, vilket inte är billigt, och de ville bo hos mig.
Den sommaren fick jag reda på att jag hade många släktingar som alla älskade mig och saknade mig mycket. Till och med gamla klasskamrater började skriva till mig, berömma mig och fjäska. De ville också komma och hälsa på.
Jag tröttnade på deras hyckleri. Jag skrev på sociala medier att huset bara var en dröm eller ett litet skämt, beroende på hur man ser det. Sedan lade jag upp en bild på ett gammalt ruckel och skrev att jag förlorat alla pengar från försäljningen av mina föräldrars hus och bara kunnat köpa denna fallfärdiga byggnad. Jag bad dem att hälsa på mig och kanske hjälpa mig att renovera. Efter det försvann mina släktingar och vänner igen. De hade återigen fullt upp och var plötsligt lika fattiga som kyrkråttor.
Nu funderar jag på varför människor är så falska och världen så grym. Jag ligger i solen på stranden och överväger att lägga upp nya bilder på min sida. Men sedan bestämde jag mig för att inte ”retas med tjuren” och väcka avundsjuka. Kanske nästa år lägger jag upp en bild på mitt riktiga hus för att se vad som händer med min familj då.
