Den dagen kom min son och svärdotter till mig med nycklar och tog mig med till en notarie. Jag var så rörd att jag knappt kunde säga något, jag bara viskade:
– Varför ger ni mig en så dyr gåva? Jag behöver inte det här!
– Det är en bonus till din pension. Du kan hyra ut den, mamma! – svarade min son leende.
Vid den tiden hade jag inte ens hunnit registrera mig hos pensionsmyndigheten. Jag hade precis gått i pension efter många års arbete, och ändå hade de redan ordnat allt utan att fråga mig. Jag började protestera, men de sa att jag inte skulle tjafsa.
Min relation med min svärdotter har inte alltid varit enkel. Ibland var allt lugnt, men plötsligt kunde vi börja bråka över ingenting. Både hon och jag bidrog till konflikterna, och det tog oss lång tid att lära oss att komma överens och undvika gräl. Men de senaste åren, tack och lov, har vi levt i harmoni.
När min svägerska hörde om gåvan ringde hon genast och gratulerade mig. Sedan sa hon självgott: “Jag måste ha uppfostrat en bra dotter eftersom hon inte hade något emot att ge dig en sådan gåva!” Men hon tillade att hon själv aldrig skulle ha accepterat en sådan gåva och hellre skulle ge den vidare till sitt barnbarn.
Jag låg vaken halva natten och funderade på om jag verkligen behövde lägenheten. Min pension skulle nog räcka för mig, jag lever enkelt och kräver inte mycket. Nästa morgon pratade jag försiktigt med mitt barnbarn och frågade om han skulle vilja ha lägenheten när han blir äldre. Han är snart sexton och ska börja studera, och så småningom kommer han att ha en flickvän. Han kan ju inte ta med henne hem till sina föräldrar.
– Mormor, oroa dig inte! Jag vill klara mig själv och tjäna mina egna pengar! – svarade han.
Alla tackade nej till lägenheten. Jag erbjöd den till både min son, min svärdotter och mitt barnbarn, men ingen ville ta emot den.
Jag mindes vad som hände min äldre syster. Hennes svärdotter sålde familjens hus och systern blev tvungen att flytta till en kommunal bostad. Hon klamrade sig fast vid det lilla rummet som en drunknande vid ett halmstrå.
Och vår farbror… Han har varit borta i femton år, men hans arvingar bråkar fortfarande om hur hans egendom ska delas upp.
Jag tänkte på historier jag sett på tv om föräldrar som lämnar sina hem till sina barn, bara för att bli utkastade av dem senare. Sådana historier är hjärtskärande.
Jag grät. Jag vet inte ens varför. Kanske av tacksamhet, kanske av stolthet över mina barn. Efter att jag besökt pensionsmyndigheten fick jag veta att min pension är på 8 000 kronor i månaden. Och sedan hyrde min son ut min lägenhet för 12 000 kronor i månaden. Då insåg jag vilken fantastisk gåva jag fått av mina barn. Den var verkligen kunglig!
