Igår kväll satt jag och min man i sängen och pratade om dagen som gått. Det var en av de där lugna, vardagliga stunderna som jag verkligen uppskattar. Plötsligt ringde min telefon. Jag tittade på skärmen och såg ett namn jag inte förväntade mig: mitt ex, mannen jag skilde mig från för 38 år sedan.
Han har mitt nummer eftersom hans nuvarande fru och jag känner varandra genom jobbet, men vi har aldrig haft någon anledning att prata direkt. Jag tittade på min man och frågade honom om jag borde svara. Vi bestämde oss för att ignorera samtalet, men han fortsatte att ringa. Då började jag bli orolig. Tänk om något hade hänt hans fru? Tanken på att hon kunde vara skadad eller sjuk gjorde att jag till slut svarade och satte på högtalartelefonen, så att min man kunde höra allt.
Men det var inget akut, inget farligt. Istället möttes vi av rösten från en full man. Han började prata om sina känslor för mig, känslor jag trodde var begravda sedan länge. Han sa att han ångrade sitt livs största misstag: att han varit otrogen mot mig. Jag satt där, förstummad, medan han fortsatte att prata om hur lycklig min nuvarande man borde vara för att ha mig vid sin sida. Jag kände mig besvärad, obekväm och, ärligt talat, lite arg.
Han pratade i nästan fem minuter, hulkande och full av ånger, tills vi till slut sa åt honom att han borde gå och lägga sig. När han började gråta brast det för mig. Jag stängde av samtalet. Min man var lugn och förstående genom hela situationen, och jag kände mig så tacksam för honom.
Den här händelsen väckte många blandade känslor i mig. Jag var arg på mitt ex för att han hade trängt sig in i mitt liv efter nästan tre decennier av tystnad. Jag var också ledsen för hans skull. Det var uppenbart att han var en trasig man, men det gav honom ingen rätt att blanda in mig i sin ånger, särskilt inte när jag har gått vidare och lever ett lyckligt liv med min man.
Nu är frågan: ska vi kontakta honom och säga åt honom att sluta? Jag känner att jag vill sätta en gräns, men jag vill också undvika att dra ut på det här längre än nödvändigt. Det här var första gången jag talade med honom på 27 år, och jag hoppas innerligt att det var den sista. Mitt fokus ligger på att värna om det liv jag har byggt med min man och att lämna det förflutna där det hör hemma – långt bakom mig.
