Bussen var en gammal, skramlande Volvo som luktade bensin och avgas. Den rullade vidare längs grusvägen, lämnade Helena ensam kvar. Hon såg sig runt allt var precis som förr. Samma leriga väg, grådaskiga buskar, och långt borta låg byn som ett tunt band längs skogskanten. I kvällningen lyste de gula fönstren, hundar skällde och gäss hördes kackla missnöjt.
Ingenting har förändrats på sex år, knappt något alls, tänkte Helena. Det enda som skiljde sig var att lantbruksmaskinerna som stod uppradade på kullen tidigare var borta, de brukade annars synas i ljussken från gamla gårdslampor. Nu gapade mörkret där. Hon visste inte vad som hänt med Lindströms gård förmodligen sålde arvingarna av allt.
När hon klev in på byns huvudgata, kände hon en klump i magen. Hon hade inte blivit förvånad om någon gömt sig bakom ett staket och kastat sten mot henne. Hon föreställde sig alla blickar i fönster dömande, granskande. Hon drog sjalen över pannan och höll huvudet lågt, i hopp om att ingen genast skulle känna igen henne. Vad fanns kvar, vad väntade henne nu? Var huset överhuvudtaget kvar, eller var det plockat i delar som ved för länge sen? Helena hade ingen annanstans att ta vägen än hit, sin hemby, trots bybornas agg mot henne. Det var på grund av henne så många förlorade jobbet för sex år sedan.
Allt med henne själv hade också förändrats; hon och livet. Borta var den bekymmerslösa, charmiga Helena som en gång fångade hårde bonden Magnus Lindströms hjärta. Hon var en ståtlig brunett med stora, blå ögon och ingen annan i världen bodde ensam i ett skraltigt rött torp vid bäckravinen.
Magnus var närmast helgonförklarad i byn. De flesta arbetade på hans gård. När Helena flyttade in till honom trodde hon vunnit högsta vinsten.
Så enkelt var det ju inte. Magnus såg sig själv som någon sorts småkung, en tvärhand arrogant typ. Och Helena, bländad av hans uppmärksamhet, insåg först inte att han mest betraktade henne som någon att styra och ställa över, snarast som tjänstefolk. Han fjärmade henne från vänner, förbjöd kläder han inte gillade, smink var förbjudet och hela hennes tillvaro blev en enda lång rad av förbud.
Dagarna gick; hon lagade raggmunk, putsade huset, vänner var ett minne blott och jobb kom inte på fråga. Magnus blev bara mer och mer misstänksam ständig svartsjuka plågade honom, och Helena förstod snabbt att det spelade ingen roll vad hon gjorde för att lugna honom.
Till sist blev slagen för grova, och Helena flyttade tillbaka till sitt lilla torp vid ravinen, desperat att lämna eländet bakom sig. Men livet hade värre saker på gång.
En dag efter hennes flykt stod Magnus plötsligt i köket. Hon städade, huset doftade nystädat och sommarvind virvlade genom öppna dörrar. Plötsligt sparkade han till hinken, vatten vällde ut över golvet och hon visste att det snart skulle vara hennes tur.
Vad som hände sedan har Helena bara suddiga minnen av. Hennes hjärna skyddade henne minnesbilderna är grumliga och fragmentariska. Hon vaknade ur chocken när köket var fullt med poliser de höll fram en plastpåse med kökskniven, frågade, vände på ord och letade svar. Grannarna klängde på planket, folk kuttrade, och Magnus låg mitt på köksgolvet bland omkullkastade möbler och sönderrivna gardiner.
Hon tog kål på honom! hördes det bland viskningarna på gården. Hon kunde minsann ha haft det bra, men nej! Folk ojade sig, pratade om förlorat jobb, om livet blivit ett fattigt elände utan Magnus och främst, hur det skulle gå för byn nu.
Sex års fängelse blev domen; anstalt utanför Gävle. Tiden där var svår, men inte så helvetisk som hon hade trott. Genom sin vänlighet och förmåga att lyssna och bry sig, fann Helena vänner som hjälpte henne genom åren. Men ytan hon såg inte längre ut som någon ljuv och blåögd flicka, grå hår hade letat sig in och livslusten att göra sig fin var borta. Tanken att hamna bakom lås och bom föll henne aldrig in bara de allra värsta och hopplösa hamnade väl på kåken? Men som svensken säger: man ska aldrig säga aldrig.
Med sjalen djupt neddragen gick hon nu mot sitt gamla hus, hjärtat galopperade av oro. Skulle det ens stå kvar? Kanske redan rivet för ved till bastun? Men ju närmre hon kom, desto tydligare blev stugans faluröda väggar mellan två vidsträckta björkar längst ut på ravinkanten. Kylan dalade ur bäcken, grodor kväckte och barndomens svampskogar lockade i fjärran kantareller, soppar, kremlor Helst ville hon kasta sig ut i skogen med korgen direkt.
Snabbt smög hon in genom grinden och famlade fram nyckeln på sitt hemliga gömställe under vindskivan. Hon öppnade dörren och väntade sig en möglig pust, men det doftade rent och friskt. Lampljuset spred varmt sken i köket, pelargoner blomstrade rosa i fönstret. Helena bara stirrade någon hade skött om huset. Rummet, sängkläderna, inget var stört.
Helena, heeeej! ropade en röst i farstun och in klev grannen Gudrun. Jisses vad du har förändrats! Såg att lyset var tänt och kutade hit bums. Har med lite mat åt dig, tänkte du nog är hungrig efter resan. Hon satte ned en glasflaska mjölk och ett inbunnet rågbröd på bordet. Helena log tacksamt: Var det du som tog hand om huset? Gudrun nickade, Ja, man lämnar inte ett hus vind för våg på vischan. Tårarna kom i ögonen på Helena. Tack tack snälla du! Gudrun log: Jag sticker nu karlarna här är fortfarande arga. Om min gubbe får veta att jag var här blir det liv!
Någonstans där lättade en stor tyngd från Helenas bröst. En, åtminstone, stod på hennes sida. Hon hällde upp mjölk i ett glas, och då knackade det försiktigt på dörren. Framför henne stod en pojke, kanske tretton, och räckte blygt fram ett paket. Mamma bad mig ge dig det här stammade han, tryckte det i Helenas hand och försvann. Barnen i byn hade vuxit vuxit och förändrats under dessa sex år. Paketet doftade ljuvligt av rökt sidfläsk.
In utan att knacka rusade ytterligare en kvinna Barbro, barndomsvännen. Helena brast ut i gråt och Barbro kramade henne: Tror du inte att nån vill prata med dig, men det är klart vi gör! Kvinnor måste hålla ihop det där var självförsvar, vad än folk säger. Karlar fattar inte alltid hur det är, de blir bara arga. Gudrun sa att du var hemma, så jag kastade ihop lite morötter och nypotatis från trädgårdslandet. Vila idag, imorgon hinner vi snacka av oss!
Helena blev så rörd av stödet att hon knappt fick ned en tugga mat. Hon hade haft fel om sina grannar kvinnorna i byn förstod henne, gav styrka. Hon bäddade ned sig i nytvättade lakan, men hann knappt sluta ögonen innan någon knackade på fönstret. Hon kände igen figuren i mörkret: Bengt, traktens informella ledare.
Gå inte ut, vi snackar genom fönstret. Vi har snackat karlarna och jag. Det är ingen idé att gräma sig längre. Det var inte ditt fel. Utan jobb blev det tufft, men Magnus hade sig själv att skylla, egentligen nåväl, jag säger inget mer. Vi har samlat ihop lite stålar åt dig, Helena ta emot! Hon kände sig kluven att ta emot pengarna, men Bengt slängde in dem genom fönstret och försvann ut i sommarnatten.
Sådan är livet på landet. Det kan vara hårt, men värmen finns hos dem man minst anar.
